Rapport från en frivillig karantän - del 11

Denna söndag i Karantänen, när Valborg och 1:a Maj är över och gjort osedvanligt bleka intryck men ändå tillräckligt för att jag legat lågt med informationsintag, öppnar jag ändå lite nyfiket mobilen. Den meddelar att franska forskare kanske är, om inte ett botemedel, så iallafall nån slags bromsmedicin på spåren. Nikotinplåster. På allvar. De har konstaterat att rökare är underrepresenterade bland covid-19 patienterna i den franska bastionen. Nikotinplåster åt folken och viruset ska övermannas.

Jag har ett långt journalitsikt liv bakom mig. I decennier har jag värderat, kollat fakta och analyserat. Nu är det 2020, coronan har lamslagit en hel värld och jag känner mig helt oförmögen att göra just detta. Aldrig har jag känt mig så utlämnad, utan egen förmåga att skaffa den information som berättar vartåt jag och världen är på väg. På en veranda i spenaten tar en granne sin morroncigg. Grattis till dig tänker jag men har ingen aning om huruvida detta är ett falskt hopp eller om han genast bör åka till tätortens apotek och hamstra nikotinplåster.

Jag hyser den största respekten för experterna som briljerar för att göra helsicket begripligt i till exempel Aktuellt sändningar. Jag följer Brittons kurvor, lugnas av Tegnell och Giesecke får mig att ändå tro på ett liv efter coronan men när sen forskare börjar träta har jag noll koll på vem i hela världen jag ska lita på och frustrationen växer.

Det glöder fortfarande lite i eldningstunnan efter en Valborg som framkallade samma känsla som när nära anhöriga gått bort, en verklighet för väldigt många just nu. Första påsken utan A, första midsommaren utan K… helger när firarkänslan uteblir. Det blev inga manskörer, inga frusna tår för att jag inte kunde förmå mig att gå in när våren skulle hälsas välkommen. Inga demonstrationer och skanderande slagord efterföljande dag. Men just precis i år hade plakaten behövts; En värdig äldrevård åt alla, Stoppa nedskärningarna I äldrevården! Jag skäms å nationens och allas våra vägnar när jag ser smittspridningen på äldrevården och inser att våra gamla nu får betala för besparingar och privatiseringar. Att inte ta hand om sina äldre är ett alarmerande underbetyg åt nationen.

Dödstalen och människorna bakom dessa tär på livslusten. Och som om det inte vore nog lämnade denna vecka också två av mina litterära favoriter, PO Enquist och Maj Sjöwall jordelivet. Två stora personligheter är borta men orden lever vidare för alltid. Tack och lov för det, inte minst i det liv vi tvingas leva just nu är boken något att hålla i handen. Död och elände men också den underbart Sköna Maj och ju ett friskt liv i Karantänen och faktiskt, trots att jag knappt träffar någon i ensligheten, har jag lyckats få en ny vän! Hon heter Sofia. Varje morgon 09.10 får hon igång min karantänskropp på SVT. Jag rustar mig med stol och mjuk matta (en vän använde också vinboxen som tyngdredskap) i vardagsrummet. Man får inte glömma att ta hand om sig och vara så innerligt tacksam för varje frisk dag trots att begränsningsfilten stundom nästan kväver livet.