Rapport från en frivillig karantän - del åtta

 
Det är ju helt fantastiskt så bra det ändå fungerar detta nymornade sociala liv på facetime eller till exempel Zoom. Nån sitter visserligen upptryckt I nåt hörn på på en suddig bild, nån springer iväg och hämtar vin eller en sladd för att inte laddningen ska sabotera, men samtalen och skratten flyter på precis som vanligt. I en och en halv timme förgylldes påskens intåg. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, en del djupsinnigheter, en del härliga fnittersamtal och förstås en hel del om corona som man gör med alla. Hela tiden och utan att vinklarna känns genomtröskade alls. Alla har ju sina erfarenheter, oro och tankar och troligen stora behov av att bearbeta nån slags chock. Händer detta verligen på riktigt?

 
Tidigare i veckan satt fyra andra vänner i varsin liten ruta på messenger för att bearbeta en nära väns bortgång. Då tänkte jag först att det skulle vara omöjligt att föra ett sånt tårfyllt samtal på en skärm utan att kunna sträcka ut en hand men det gick det också och jag kände mig lugnare efteråt.

 
Dödsbuden kommer regelbundet nu. Tungt och så oerhört overkligt. Läser om barnbarnen som tar farväl av sin älskade farmor, på ett hermetiskt tillslutet äldreboende med besöksförbud, via surfplattan. En för mig helt omöjlig tanke för bara några veckor sen. Nu ändå någon slags möjlighet även om det digitala aldrig fullt ut kan ersätta den mänskliga kontakten.

 
Men hur går det för alla äldre som sitter totalisolerade i sina husarrester utan vare sig digitala kunskaper eller verktyg? Möjligheter som skulle kunna göra stor skillnad om de fick tillgång till sina nära och kära digitalt, kunde se en Dramatenföreställing , någon serie på Netflix eller ens lyssna på en ljudbok när läsandet kräver för mycket. Hur får vi in digitalsupporten som skulle kunna uträtta underverk genom virustidens hermetiskt tillslutna nålsöga?
Detta förbannade virus som skiljer människor åt och förstärker både klass- och åldersskillnader i en redan så svår tid.

 
I Karantänen blev påsken annars en mycket måttfull helg. I samma hus , där jag nu bara hade en påskhare av papier-marché att umgås med, brukar det, när allt är som det ska och förhoppningsvis blir, trängas familj och vänner. Långbord, knytis och roliga påsklekar, en slags glädjefylld invigning av våren. Det är ändå märkvärdigt och alldeles fantastiskt hur människan förmår anpassa sig. Fast att inte få gömma barnbarnens påskägg hade jag svårt att svälja. Faktiskt fick jag ett mycket uppskattat besök på självaste påskafton av delar av familjen. Det blev våfflor med distans på altanen tills termometern nästan snuddade minustrecket och det var dags att bryta spillran av ett påskkalas som jag kommer att minnas resten av mitt liv.

 
Nu blir det vardag, nästan befriande om än i en fortsatt allt annat än normal tillvaro. Ska jobba lite på distans och kanske bilda mig lite i alla nya uttryck som dagligdags dyker upp media. Som Zoom och flockimmunitet som satte myror i huvudet på mig för bara en kort tid sen, social distans lärde jag mig av nöden snabbt, reagenser, triagetält, infodemi…mycket återstår sen jag lärt mig uttala statsepidemiolog utan att snubbla. Må inte han heller göra det.