Rapport från en frivillig karantän - del sju

Sveriges regering är förhållandevis liten och naturligtvis är det en eskalerande smittspridning och inget annat som föranleder förslaget. Läget är desperat men steget att fatta beslut som inte är demokratiskt förankrade hos folket är förstås häpnadsväckande i svensk demokrati.Några dagar se nare kommer “bemyndigandet” där man visserligen fått backa en del efter kritik men nu finns möjligheten att tex stänga ett köpcentrum eller en uteservering “vid behov”. Ingrepp för befolkningens bästa men tankarna på hur det i tex Ungern lett fram till diktatur förskräcker.

Samma datum kablades dom första bilderna på krigssjukhuset I Älvsjö ut. Oräkneliga sängar står på rad, bara en tunn skärm ger den privata zoon som varje sjuk människa behöver. Det räcker ju med att bli förkyld för att känna behovet av avskildhet. 600 patienter ska sjukhuset i Mässhallarna kunna ta emot, lika många som på Karolinska sjukhuset och när bilderna på alla sängar offentliggörs blir det ett brutalt mått på corona-katastrofen som annars kan vara svår att ta in. 600 döda nu, men än så länge, för dom flesta av oss, offer utan ansikten, 80 procent äldre än 80.

Det är ju för dessa äldre-äldre många av oss befinner oss i våra Karantäner. Hittills har det känts som att Nu gör vi det här tillsammans men ju längre tiden går – jag är inne på min fjärde vecka nu – desto mer ser jag också en polarisering växa fram på flera plan. Det handlar om generationsmotsättningar och det handlar nu i påsktider mycket om den nygamla konflikten stockholmare mot landsbygden , men nu av andra skäl.

70-plussarna omkring mig härute sköter sig, vad jag kan se, precis som Folkhälsomyndigheten vill. Trängsel ser jag ingenstans, inte ens på apoteket och folk går lydigt till butiken före normal öppningstid, spritar händerna och tar på plasthandskar.

Men det är här och jag är så glad att det är just på denna plätt på jorden jag befinner mig. Bilderna från Stockholms innerstad visar något helt annat. Det är tokfullt på uteserveringarna och människor i uppenbar riskålder, de som beskrivs som Det nya sköra, höjer vårglatt sitt ölglas mot fotograferna. Den yngre generationen verkar på dessa bilder helt oberörda. Vårsolen skiner, rose i glasen och en pandemi som berör någon annan. 70+ är förstås ofattbart avlägset men faktiskt är det ju just dessa som offrar sina aktiva liv i instängda karantäner just nu.

Det är ju också samma unga generation som på senare år, högst begripligt anklagat de äldre för att ha saboterat deras framtid genom att inte ta klimatförändringarna på allvar men som nu genom sitt oförsiktiga leverne faktiskt riskerar äldres liv. Är det kanske detta regeringen vill kunna sätta stopp för? Folkvettet verkar inte ha räckt hela vägen?

Här ute finns inte en uteservering så långt ögat når. Jo, min egen trappa för förmiddagskaffet förstås och snart tillåter värmen kanske till och med en fika tillsammans med grannar. Längtar obeskrivligt mycket efter sällskap!

Nu har jag varit här en månad och hittills inte mött ett ont öga men inte minst inför påsken stiger röken från Håll-er-borta-pipan högt på många ställen. Stockholmare som ett misstänkt virus.

Det är förstås högst begripligt att små regioner inte kan ha beredskap för ett stort antal svårt sjuka som hör till ett annat upptagningsområde men finns risken att vi-och-dom förstärks? Att vi som inte hör till permanenta gemenskapen blir främlingar? Vill man ens höra till en gemenskap dit man inte är välkommen, hur långt är steget till fiendeskap och vilka krafter gynnar detta? Åtskilliga sommargäster som brukar fira sina påskar I Bohuslän, på Österlen, Gotland eller till exempel i Stockholms skärgård kommer nog att prata om detta kring påskalammet i permanentbostaden.

Också här blir det ytterst glest kring påskbordet. Tråkigt men det är ju bara en påsk av alla, nästa ska här kastas ägg igen. Men nu, Stilla veckan är här. Även på det fysiska planet. Det blir allt svårare med diciplinen och jag är nog ett levande bevis på att myten om att trädgårdsarbete är lika effektivt som gym är just en myt. Krattar ändå vidare. Snart finns det inte ett löv i sikte.