News55
Detta är en sponsrad artikel

Så fick jag en ny vän från Medelhavet

Aina Bergvall
Aina Bergvall
Uppdaterad: 20 juli 2020Publicerad: 20 juli 2020

Människan är ett föränderligt djur. Se bara på mig och vitlök. Vår relation har förändrats i grunden, även om vitlöken förmodligen varit sig lik hela tiden.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Första gången vi möttes måste ha varit på en chartervecka till Mallorca. Det var fortfarande 60-tal och faktiskt min första utlandsresa över huvud taget, om man bortser från korta besök i Norge och Danmark.

Än i dag kan jag minnas hur Palma luktade. Rengöringsmedlet på hotellet var starkt. Bensinångorna på gatorna tunga. Cuba Libre och citronstänk vid varenda bardisk. Solkrämerna på stranden. Och så den där lite otrevliga doften som sipprade ut ur restaurangköken tillsammans med maträtterna som bars ut. En odör jag aldrig stött på. Hemma hos oss, i mammas matlagning, fanns inte vitlök. I min egen kokvrå hade den inte heller letat sig in.

Det var vitlöken som satte sin prägel på veckan i Spanien. Jag blev inte frälst. Men åt förstås ändå. Trots att jag tyckte att man luktade förfärligt illa i munnen efter varje vitlöksspäckad måltid. Tänderna behövde borstas ideligen, och att pussas var verkligen tveksamt (jag reste med pojkvän)!

Så småningom blev den där kryddan allt vanligare även i Sverige. Restauranger använde gärna vitlök för att verka lite mer ”medelhavsbetonade”. Vitlökssmör till biffar och på bröd hade strykande åtgång. Det blev inne att beställa sniglar som simmade i samma blandning. Likväl tyckte jag fortfarande att man luktade äckligt och jag kom fram till att om någon i ett middagssällskap på krogen valde en rätt med vitlök var det bra om alla gjorde det, för då luktade alla åtminstone lika – lika illa, alltså.

Sedan hände något, fast jag vet inte vad. Den speciella doften var inte speciell längre. Men god! Och smaken! Vitlök förgyllde varje lammköttbit, varje pastasås. Majonnäsen fick sting och bytte namn till aioli. En vegetarisk rätt gavs extra piff med några krossade klyftor. Helstekta blev de ett härligt tillbehör till både den ena och det andra.

Vi har fått restauranger som garanterat serverar vitlök i varje anrättning, inklusive desserterna. Jag tror inte att du kan hitta ett svenskt kök utan vitlökspress. Särskilda kokböcker har skapats för vitlökens vänner. Minsta matbutik har vitlök, färsk eller torr i flätor, som pulver och klyftor eller krossad i burk. Vitlök måste alltid finnas hemma!

Kan man rent av påstå att svensken och vitlöken har blivit oskiljaktiga? Att den stor majoriteten faktiskt vågat öppna sinnena, vant sig vid det nyss främmande, accepterat något vi inte haft med oss från vaggan men är väldigt glada och nöjda med det som idag är en självklarhet?

Visst, det tog lite tid med vitlöken. Men framtiden skapar vi nu. Med alla möjliga ingredienser, traditionella, men också oprövade, nytillkomna. Så där främmande som vitlöken var i den svenska vardagen på 60-talet.

ANNONS

Skulle vitlökens väg till våra hjärtan i överförd bemärkelse helt enkelt kunna vara modellen för att få till ett bättre integrerat samhälle, denna brännande heta politiska fråga? Hur svårt kan det vara, egentligen? Det gick ju jättebra med vitlöken!

ANNONS