Så kan du undvika ensamheten

Över 300 000 personer i Sverige känner sig ensamma utan att själva ha valt det, även när inga restriktioner som begränsar vår rörlighet finns. Ofrivillig ensamhet är helt enkelt både ett folkhälso- och ett samhällsproblem. 

Initiativet till den här kommissionen togs av teknikföretaget Doro, som hanterar mängder av hjälpmedel som framför allt nyttjas av äldre. Doro får ungefär nio miljoner larm om året via sina ”armband” som hemtjänsten delar ut. Här såg man uppenbarligen chansen att både göra samhällsnytta och skaffa goodwill. 

– Det är ingen enkel uppgift att hejda oönskad isolering. Den kan vara social, men den kan numera också vara digital, påpekar den legendariska tidningsmakerskan Amelia Adamo, själv 70+, kommissionens ordförande. 

-Vi måste uppmärkamma båda delarna och försöka att gemensamt hitta vägar ut ur mörkret. 

Kommissionen kommer inom kort att presentera en ”karta” över ensamheten i Sverige, inte en redogörelse på detaljnivå utan mer hur man kan se hur ensamheten breda ut sig. Man hoppas också kunna skapa en kunskapsbank om ensamhet, dess orsaker och verkningar. Den digitala isoleringen uppmärksammas alltför sällan, menar kommissionen.  

-Ska det finna en åldersgräns över vilken man kan få gratis wifi? Kanske en idé? funderar Amelia Adamo, men något konkret sådant förslag finns inte. Åtminstone inte än. 

Minns förre landsbygdsministern Sven-Erik Bucht (S) som i snart sagt varje intervju han gav påstod att alla sorters problem skulle lösas bara bredbandsutbyggnaden omfattade hela landet. Dit kom vi inte under hans tid som statsråd, där är vi förvisso inte nu heller, och att äldre skulle ha svårt att hitta i it-djungeln diskuterades aldrig. 

Ensamhetskommissionen kallar sig politiskt oberoende, men har sett till att skaffa styrelsemedlemmar som garanterar kontaktvägar in på inrikespolitikens båda sidor: Lars Stjernkvist (S) är tidigare partisekreterare, riksdagsledamot och f d kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, Eva Eriksson (L) satt länge i riksdagen för sitt parti. Nu är hon ordförande för SPF Seniorerna. Här finns också Ingmar Skog, forskare, som utsågs till Årets Senior 2020. Han säger: 

-Vi behöver veta ännu mer om ensamhet, hur den ser ut och hur vanlig den är. Det behövs också forskning som utvärderar olika sätt att minska ensamheten på. Jag är övertygad om att en viktig väg att gå är att prata mer om det, vilket inte alltid är lätt. Det är viktigt att komma ihåg att man inte är ensam om att känna sig ensam. 

Hur ska man kunna mäta den eventuella framgången med den här satsningen, som hittills bara funnits i ett par månader? Risken att Ensamhetskommissionen kommer att likna vilken annan utredning som helst finns förstås. Ni vet, politiker ”tillsätter en utredning” för att visa att man verkligen tar tag i något – men såväl lösningar som tydliga resultat lyser med sin frånvaro. Makthavarna sätter antagligen sitt hopp till att hela frågan glöms bort … 

Amelia Adamo och hennes styrelsekollegor har antagit en svår utmaning. Jag avslutar vårt samtal med att undra om hon själv känner sig ensam ibland? 

-Jo då, men då handlar det bara om acceptabel ensamhet, som jag råder bot på. Jag lyfter telefonen eller mailar någon, söker kontakt. 

Och det är hennes huvudsakliga råd till den som känner ensamheten lura: ta initiativ, vänta inte för länge. Jag tänker på det när jag och väninnan möts med kaffetermos och hembakad sockerkaka, som vi avnjuter på en parkbänk vid Mälaren med blå- och vitsippor inom synhåll. En annan dag är vi tre som (inte särskilt miljövänligt, medges) kommer med var sin bil till Vaxholm där det blir lunch vid utebord. På promenad lyssnar jag på  radioföljetongen, ett utmärkt sällskap, även om det inte ersätter en människa!

-Man måste tidigt börja göra insättningar i ”kärleksbanken”! Visa uppskattning, vårda dina kontakter, se till att du har tillhörighet till något. Det kan vara en telefonkedja, en bokklubb, en promenadgrupp eller nästan vad som helst som bygger på gemensamma intressen, uppmanar Amelia Adamo. 

Ingen ska ha ingen. Alla ska ha någon. 

Ett mål värt att sträva mot, för oss tillsammans. Även om det inte är enkelt att nå fram.