Se, det var ett riktigt kräftkalas!

Det var matvännerna i Lilla sällskapet som festade loss på Ulriksdals Wärdshus i går kväll. Och hur hade man vaskat fram det optimala kräftkoket?

-Jo, berättar den lika blygsamme som karismatiske PG Nilsson, ägare av restaurangerna Ulriksdal, Sturehof, Brillo, Riche, Teatergrillen och Luzette: Vi lät köksmästaren på varje krog koka ett lass kräftor på sitt vis, sen provåt vi och jämförde, och nu kokas alla koncernens kräftor på vinnarreceptet.

Smart. Om man råkar ha ett helt gäng toppkrogar…

Men före kräftorna serverades en annan höjdare: solgula vaxbönor i smör:

Det här är ett utmärkt tips för den som grubblar över tillbehör till kräftkalaset. Öppna med en grabbnäve lagom kokta vaxbönor! Det räcker. Men de måste ligga i smör, och över dem ska man finklippa lite persilja. SÅ gott! Och en lätt mjukstart på ett tungt party.

Vaxbönetraditionen instiftades på restaurang KB av stjärnkocken Örjan Klein för flera decennier sen. Den är väl värd att spridas.

Efter det kan man börja med kvällens clou (fast i det här sammanhanget får man väl stava clou som klo).

Generöst med vätternkräftor var det. Samt starka ostar och en ost- och purjolökspaj. Gissa vem som satt och åt längst, ända tills kaffet var i antågande…

Och man fick äta utan kräfthattar, speciellt tack för det!

Däremot var en och annan snapsvisa förstås ett obligatorium. Och aldrig nånsin har väl Helan går sjungits med sån klang, kraft och diktion som den här kvällen. En av servitörerna tog nämligen upp denna annars så misshandlade klassiker så att värdshusväggarna bågnade. Han visade sig vara operasångare på en nivå man knappt hört sen Jussi. Ibland extraknäcker han som servitör på krogen. John Haque var namnet, lägg det på minnet.

Sen utfördes ett förmodligen välplanerat attentat av sällskapets medlem, f.d. Sveriges Radio-chefen, tillika matkonstnären Mats Svegfors: han klingade i glaset och bad mig (!!!) att sjunga en snapsvisa.

Han kunde lika gärna bett mig föda barn.

Men man säger ju inte emot chefen, även om det var f.d. chefen. Och omdömet hade möjligen börjat svikta så här dags. Mitt i chocken dök det ändå upp en riktigt slipprig liten visa. Innan jag visste ordet av hade den kommit över mina läppar. Församlingen jublade artigt.

(En vacker dag kanske jag publicerar texten, den här sajten är ju faktiskt i första hand till för härdade och ärrade seniorer, som nog tål det mesta.)

Det här var kvällens största kräfta. Den fyllde en hel middagstallrik. Tyvärr landade denna jättekräfta på bordsgrannens fat – men grattis till henne!