Språket sprakar och språkar

De olika bokstäverna var illustrerade på färgade planscher. A var en apa men bokstaven N:s illustration togs bort så sent som i början av 70-talet. Jag lärde mig bokstäverna efter bilarnas registreringsskyltar. Hade bilen ett stort A eller AA kom den från Stockholms stad. Nu har Sydafrikas ambassad AA. B var Stockholms län och vi i Enköping hade C som alla andra i Uppsala län. ”Titta en C-bil ” ropade mamma när ”beläggningen” upphört och vi passerat alla X-bilar som började bli Y:n.Vi var även omringade av D, W, U och ibland T och S-bilar. Längs vägarna stod pojkar och skrev upp registreringsnummer och i Norge fick farsan skriva en autograf. Jag tror han skrev Sigge Fürst. Roligast var när AC och BD bilar från Västerbotten och Norrbotten kom till Stockholm och vevade ner den immiga sidorutan och frågade ”Vars ligg Skansen?”. Då fanns det elaka ”kisar” som lurade ner dem i Slussen så de hamnade på IKEA i Kungens kurva eller i Gustavsberg. Jag minns en stockholmsfarsa som brukade roa sig och familjen med att köra in mitt i Göteborg i sin Folka med AA skyltar, veva ner rutan och fråga ”Pysen var ligger stan?”. 1973 fick vi de nya opersonliga skyltarna och det tycker jag är synd. 
I Tyskland, med betydligt fler fordon än här, kan man fortfarande  identifiera en Merca som det står HH på som kommer från Hansestadt Hamburg. HL är Hansestadt Lübeck och de med bara ett H kommer från Hanover (uttalas Hanofer). Jag tycker det är både kul och intressant.Nu vet jag inte vad som hänt med vårt alfabet bara att andra bokstavskombinationer blev allt vanligare. På sextiotalet kom FNL och senare ANC, nu är det HBTQ och ADHD. Så läser en krönika i Kvartal av Henrik Höjer: “Allt fler svenskar kan inte svenska. Hur har vi kunnat låta det bli så här?” och tänker. 

Alef heter den första bokstaven i det hebreiska alfabetet och den är stum, ljudlös och måste ha en bokstav efter sig för att höras. Utan andra människor är vi alla stumma. Vårt innersta jag är ordlöst, men genom språket kan vi bli ett vi, och förstå att vi bara är på semester från det ofattbara, det som fanns innan livet och efter.
Kanske är den vackraste musiken något som påminner oss om vårt ursprung, om hemma. Artisten Loreen Talhaoui föddes i Stockholm av föräldrar med marockanskt ursprung. Sedan flyttade familjen till Västerås där hon växte upp och gick i skolan. När jag ser och lyssnar till det hon säger, gör och står upp för, omfattar jag henne i det som jag betraktar som vårt gemensamma.
Dogge Doggelito är född i Botkyrka, är kommunisten som ”får en cykel på köpet” som jag definierar som en del av utanförskapet. Varför? Det är språket som gör skillnaden. Loreen talar perfekt medan Dogge har lagt sig till med en utdefiniering i sin brytning.
Första gången jag tänkte på det var i mitten av 1990-talet. Min fru jobbade då på Astra i Södertälje och Jens Orback, som då ännu var journalist, sände ett teveprogram om integration från ett miljonprogramsområde som heter Ronna. I programmet satt fyra ungdomar med ursprung i Kurdistan. Två kom från Södertälje och pratade med stark brytning. De andra två tjejerna hade bott i Gnosjö och talade småländska, och jag slogs av vilken skillnad språket gjorde för deras identitet. Tjejerna var smålänningar.
Sverige var tills för drygt tjugo år sedan, innan vi fick en fast förbindelse över Öresund, en isolerad chauvinistisk halvö. EU-medlemskapet hoppade vi på sätt och vis över och få vet i dag vad Slovakiens huvudstad heter, var Rhône rinner, varför man skiljer mellan Elsass och Alsace eller vilken svensk kung som ligger begravd i Krakow.
Den ”ekologiska” medelklass som i dag styr exempelvis Sveriges Radio, där språket är själva instrumentet man spelar på, pauserar och nyanserar med, är så ängslig att man gjort en dygd av att släppa fram journalister med olika etniska ursprung som nästan vrickar tungan av sig för att förmedla något jag ändå inte kan ta till mig eftersom jag lyssnar mer på brytningen än på budskapet. På BBC talar alla oavsett ursprung, religion eller hudfärg en perfekt Oxford English.
I grannhuset på Gärdet är det lika illa. På Kulturnyheterna arbetar en reporter med en sådan kraftig brytning att jag omöjligt kan uppfatta hans försök till abstrakt kultursvenska. En gång var det nästan skrattretande när journalisten intervjuade en brittisk konstnär. Jag hörde inte vad reportern frågade på svenska men det engelska svaret förstod jag lätt utan texten under. Det borde varit tvärt om. Senare, samma kväll, textade Uppdrag granskning skånska!
Jag har sparat en text av frankofilen Mats Gellerfelt som handlar om franska kulturpersonligheter med invandrarbakgrund som Yves Montand (Italien), Charles Aznavour (Armenien), Juliette Gréco (Grekland), Serge Gainsbourg (rysk jude). Var de än kom ifrån blev de fransmän. Och de förstod det väsentligaste: språkets betydelse. Eller som filosofen Martin Heidegger säger – Die Sprache spricht!