Språkpolis potatisgris

I sociala medier postade jag gärna bilder där någon skrivit om en “gravid klänning” eller använt onödiga citattecken (Till min “snälla” arbetskamrat).

När jag hittade en Facebookgrupp om språkpoliseri hoppade jag glatt på och tänkte att jag skulle hitta likasinnade, som ville diskutera språkliga hårklyverier på längden och tvären och kanske fnissa i mjugg åt ett och annat exempel där det uppstått ofrivillig komik.

      LÄS MER: Sätter sig själv på världskartan – lyckas uttala omöjligt ortsnamn

Men jag närmast baxnade när jag insåg vilken intoleransens högborg detta var. Majoriteten av språkpoliskåren bestod av inkrökta felfinnare som fick EKSEM av minsta lilla utländska låneord och ANDNÖD om Språkrådet godkänt “längre än mig”. Pekpinnarna och batongerna svingades frenetiskt för minsta lilla utveckling av det svenska språket. Hade språkpoliserna fått som de ville hade vi antagligen skrivit som innan Stafningsreformen som infördes 1906.

Det här var ju inte alls ett skönt gäng som jag ville hänga med (för övrigt ett uttryck som en nitisk språkpolis skulle tända blåljusen för direkt). Jag som älskar att hitta nya vägar förbi de allra mest upptrampade sätten att uttrycka sig, och inte alls har som drivkraft att peka finger åt minsta lilla imperfektion.

Som ett led i intoleransen var det lilla ordet “hen” helt osannolikt provocerade. I inlägg efter inlägg rasades det om hur mänskligheten praktiskt taget skulle snöpas om ordet fick fäste i språkbruket. Och lika många gånger försökte de mer frisinnade förklara att det bara var ett praktiskt begrepp för ett ospecificerat kön.

      LÄS MER: Inför vuxna förkortningar på internet

Nej, om det är en nedlåtande och fördömande attityd som krävs för att kvala in i språkpoliskåren är jag hellre en glad språkanarkist som låter tusen språkliga blommor blomma.

Dåligt språk, förresten? Det är väl när man skriver så förbannat tråkigt att ingen jävel orkar läsa.