Sverker Olofsson: Varför blir jag inte glad av sänkt skatt?

Skatt verkar ju bli ett av ledorden i den valrörelse som nu drar igång. Moderatledaren lovade att inga skatter skall höjas efter valet om dom vinner. Hur länge det löftet gäller sade han inget om så det känns ganska diffust. Oppositionsledaren i Umeå kommun säger till Västerbottens Kuriren att kommunalskatten i Umeå måste sänkas. Två kronor pratar han om. När det skall ske och om det skall bli hela två kronor är oklart, men det bygger på ett kommunalt maktskifte förstår jag.

I min kommun Vännäs skall det också bli skattesänkning. Kommunen, som framgångsrikt
leds av moderater, socialdemokrater och vänsterpartister, lovar sänkt skatt med 25 öre.

Varför blir jag inte glad? Sänkt skatt innebär utan tvekan mer pengar i plånboken och det i
sin tur ger ökade möjligheter. Inte minst blir det en hjälp i de dyrtider som vi redan känner
av.

Sänkt skatt borde väcka samma härliga känslor som en löneförhöjning, men så är det inte.
Jag minns hur glad jag kunde bli när lönen späddes på. Det kunde innebära att det gick bra
för företaget, eller att facket hade lyckats i sina förhandlingar. Höjd lön kunde till och med
innebära uppskattning för ett bra genomfört jobb. Särskilt uppmuntrande var det när hela
gänget fick en bra löneförhöjning. Det är ju tanken med sänkt skatt också. Lika för alla.

Det är ändå något som skaver. Sänkt skatt! Varför? Är idéerna slut eller har de ideologiska
visionerna vissnat? Eller kan det till och med vara så att vårt samhälle är ”färdigreformerat”?
Det behövs inget mer!

Det jag lärt av medierna om behoven i skolan, äldreomsorgen, klimatet, vägarna,
domstolarna, kulturen, el, sjukvård, bredband stämmer nog inte.

Det kanske är så att det enda som återstår att betala tillbaka de pengar som samhället inte
längre har någon användning för.

Där någonstans förstår jag kopplingen mellan skatt och parken i Vännäsby. Det handlar inte
om pengar utan om känslor. De kommunala blommorna gör mig gladare än löftet om sänkt
kommunalskatt.