Totte Wallin: Därför ska vi inte föra över vår rädsla till barnen

Jag är född 1952 och tillbringade sommarloven hos mormor och morfar tillsammans med Ing-Britt en släkting till mamma som är sex år äldre. Vi delade sovrum och hon berättade och läste Kalle Blomqvist  för mig och pratade det helt obegripliga ”rövarspråket”. Det var så spännande. Utanför var det sommaren 1959 och jag lärde mig att simma vid Nyladabadet längst inne i Ekolsundsviken nära Gustav III:s kronprinsslott Ekolsund och Hjälstaviken.

I vattnet simmade ”Dykarn ”, ”Jägargrabben” och jag tog denna ”Ingo-sommar” simborgarmärket och simmade 15 meter under vattnet. Att Olof Palme och SSU förordade svenska atomvapen var långt över vår horisont , vi var rädda för getingarna.

Väl tillbaka i stan läste vi alla anslagen i våra trappuppgångar vart vi skulle ta vägen ”Om kriget kommer ”, eller kanske mellan oss grabbar ”när det kom”. I källaren fanns i alla fall skyddsrum och de ingrävda skydden  längs Kyrkåsen i stan var liksom de två lufvärnstornen uppe på Åsen ännu inte rivna. Vi undrade. Har vi fem minuter på oss ?

Sedan kom Kubakrisen och det var läskigt men ”Svarta damen ” som alla pratade om var värre. Jag gick i skolan uppe på Kyrkåsen” och där, samt i en källare på Långgatan, hade hon varit synlig. Detta hade sitt ursprung i “Damen i svart”, en svensk thrillerfilm från 1958 i regi av Arne Mattsson. På den tiden var det vanligt att änkor bar sorgflor över ansiktet och det byggde på oron för det overkliga.

I teven såg vi Little Joe i Bröderna Cartwright, Manolito i High Chaparral och andra cowboyhjältar som lekte vidare i vår närmaste skog. Kennedy mördades men det kändes så långt bort men visst var det ett hopp som försvann, det märkte vi på våra lärare, Kennedykopior som tappade lite av gnistan trots att de bar fluga. Hemma på isbanan var jag alltid någon annan. Först Tumba och sedan Uffe Sterner och det var lättare att göra mål när jag var Uffe, än när jag bara var jag .

Det fanns  en tevekanal och där visades  ”Kullamannen ” i svartvitt av Folke Mellvig som höll många av oss spända som fiolsträngar. Senare kom serien ”Kråkguldet” och däremellan lärde vi oss härma Allan Edwall som Carlsson i Hemsöborna. 1966 såg vi ”Här har du ditt liv” med Ulf Palme, Holger Löwenadler, Ulla Sjöblom, Gudrun Brost och Eddie Axberg. Jag var fjorton och nu började mitt.

Stan hade tre biografer: Saga, Svea och Centrum och varje söndag var det matiné på två av dem. Saga började och hade man tur kunde man hinna till Svea. På min första biodejt  i femman såg vi ”Come September” med Bobby Darin som väl var mest känd som sångare med exempelvis ”Multiplication, that’s the name of the game” som jag har på singel. Till James Bonds värld invigdes jag på Centrum där jag hamnade längst fram och såg ”Goldfinger” rätt igenom filmduken. Dr No skulle förinta världen, det var fantasi och kul när Bond hade kulsprutor i sin Aston Martin DB5.

Vietnamkriget smög sig på. Martin Luther King och Bobby Kennedy mördades och det skakade till en stund men vi skulle vidare, framåt . Det fanns trots ett iskallt krig en framtid och möjligheter att längta till. Idag när jag ser barnen skolstrejka för klimatet är jag ganska kluven. Ska man läsa sagor eller skriva på näsan? Hur har deras uppväxt sett ut? Redan i förskolan pratar man vindkraft och klimathot och jag undrar om det inte är bättre att växa in i livet istället för att hoppa över alla sagosedimenten. Att byta ut Hans och Greta mot Rockström och Thunberg är det en smart metodik?

“Rödluvan”, ibland kallad Rödluvan och vargen, är en europeisk saga. De mest kända versionerna härstammar från Charles Perrault och Bröderna Grimm. Sagan nedtecknades första gången 1697 eller ungefär samtidig under Lilla istiden, då Kolmodin efter år av missväxt skrev texten till Den blomstertid nu kommer och vargen ylade i hela Europa, och Karl X gick över Bälten och 1/3 av Finlands befolkning dog av svält.

H.C. Andersens sagor från mitten av 1800-talet fungerar fortfarande utmärkt att spegla vår tid. ”Den fula ankungen” (1844) om mobbning , ”Prinsessan på ärten” (1835) så nära de ständigt lättkränkta man kan komma och ”Kejsarens nya kläder ” (1837) är dagligen närvarande.

Nu 2021 läser jag om Kulturrådets kriterier för att få anslag och undrar om man idag överhuvudtaget fått spela in ”Kullamannen”, ”Kråkguldet ” och ”Kalle Blomqvist”? Det är därför jag med mitt ”narrativ ”, min ”kontext”, ja helt enkelt utifrån min historia som jag tycker synd om om dagens ungdomar när ”Kullamannen” som spänning inte längre räcker. När jag växte upp hade vi fem minuter på oss, nu är det åtminstone tio år kvar att fylla med hopp.

”SoSå jojagog totrororor popå sosagoganonsos momakoktot”

Tototottote Wowalollolinon