Jag tröttnar aldrig på Claes Elfsberg

Det där är en så kallad tiotusenkronorsfråga, fast med tanke på inflationen bör siffran multipliceras ett antal gånger.

Vi har haft några programledare som hållit länge, i kraft av kompetens och i kombination med folkets obrottsliga kärlek. Jag har jobbat med dem alla: Mr TV-Nytt Sven Lindahl, Det Varma Skrattet Ingela Agardh, Mr Rapport och Visst-nappar-det Bengt Öste och Herr Plus Sverker Olofsson själv, för att nämna några.

I den raden är Claes Elfsberg den som hållit allra längst. Han har rent av någon sorts världsrekord i att presentera tv-nyheter, så titeln Moderna Tiders Mr Rapport är väl egentligen för liten. Se där, ännu en parallell till inflationskurvan …

      LÄS MER: Claes Elfsberg: ”Att vi gamlingar behöver flytta på oss är en myt”

Folk slutar jobba på tv precis som man lämnar andra arbetsplatser. Några smyger ut i tystnad, andra firas av med tårtor, blommor, tal och presenter – medarbetare ges ofta chansen att välja sitt eget utträde ur Det Stora Huset på Gärdet.

Men den stora frågan, det är när det är dags. Kliva av tidigt? Kroppen kan tänkas skicka vissa varningssignaler. Byta bana? Jo, i vissa fall funkar det, och den nya karriären bygger inte sällan på ”känd från tv” som en av grundstenarna. Kanske trött på att vara igenkänd i t-banan, ständigt medveten om att inte ta ett glas vin för mycket på krogen?

Situationen blir mer komplicerad om kroppen är snäll och lydig, ingen annan karriär verkar direkt lockande och man har lärt sig att hantera det där med att ständigt bli igenkänd, kommenterad, hälsad på, fotograferad. Det där gäller för Claes Elfsberg, som i november fyller 67 och därmed passerar gränsen för hållbarhet i Sveriges Television.

Vi tittar ganska ofta på bäst-före-datum när vi står på Ica och handlar mat. Den kloke konsumenten har fattat, att väldigt många produkter är fullständigt ätbara långt efter den där dagen tillverkaren stämplat dit, för säkerhets skull. Det är upp till den som handlar att besluta när det är dags att klämma i sig varorna, när det verkligen handlar om sista förbrukningsdag.

      LÄS MER: Ny märkning för mjölk

Hur definitivt är det då att bäst-före-datum gäller i teve-branschen? Ja, inte är det en absolut sanning. I USA har vi kollegor som arbetar en bra bit över 80-årsdagen. TV4 skickar Rolf Porseryd, 68, som ny korrespondent i New York. I tidningsvärlden behåller man också gärna de äldre så kallade ”pennorna”, verkar rent av anse att de tillför en extra dimension (vilket de naturligtvis gör!).

      LÄS MER: Rolf Porseryd – 68 år och nyanställd

Självklart ska vi möta nya ansikten i tv-rutan. Men inte är det väl lika självklart att vi ska peta ut dem som gärna vill vara kvar – så länge de behåller sin kompetens och publikens kärlek? Med nya tiders ökade antal ”plattformar” går det faktiskt åt fler presentatörer. Och någon gång måste alla sluta, eftersom vi så småningom måste lära oss att säga inte ”om” utan ”när” jag dör.

Visst verkar det väl ändå korkat att sätta en pigg 67-åring på parkbänken i väntan på att livet ska ta slut när det finns så mycket erfarenhet, så mycket klok- och kunskap att använda, förmedla till nya generationer och glädja publiken med?

För mig personligen råkar det vara så att Claes Elfsberg faktiskt är en av mycket få programledare jag aldrig tröttnar på när världshändelserna ska komma hem till mig i tv-soffan. När jag arbetar med honom är det tryggt och, inte minst viktigt, kul.

Claes Elfsberg borde själv få ha ett ord med i laget när hans sista förbrukningsdag ska bestämmas, själv känna när hans ansikte är utslitet i teve. Precis som så många andra också, hur långt från en tv-kamera de än må befinna sig.

… och glöm inte: det bor en solkatt i varje skärva!