U21-laget påminner mig om ett landslag utan Zlatan

Frågan är dock om det uppväxande släktet har en aning om detta faktum. Maken till hysteri kring en idrottsman har det här landet aldrig upplevt. Uppståndelsen kring Borg-Stenmark på 70- och 80-talet – som jag själv hade stor del i – var en viskning i jämförelse med den mediala orkan som Zlatan Ibrahimovic skapat.

Nu ska jag med en gång konstatera att Ibrahimovic är en fotbollsartist av Guds nåde. En av världens fem bästa när inspirationen faller på, målskytt, framspelare, fysiskt stark och teknisk. Jag anser att Messi i Barcelona och Ronaldo i Real Madrid är bättre, kanske också Neymar, även han i Barcelona, och får vi räkna in målvakter, så måste Bayern Münchens och tyska landslagets Manuel Neuer med. Enligt mitt förmenande Brasilien-VM:s bäste spelare. Det är bland dessa världslirare Zlatan hör hemma.

Kanske är Zlatan Sveriges bäste genom tiderna, men han saknar sannerligen inte konkurrens. Inte minst av min personlige favorit Gunnar Nordahl, lika ödmjuk utanför planen som skoningslös på den. Så stark som svensk fotboll var på 40- och 50-talet har den aldrig varit senare. Givetvis hade Sverige stor hjälp av att ha klarat sig utanför andra världskriget, men landslaget var fullt av spelare som gjorde succé i Sydeuropas proffsligor. Gunnar Gren-Gunnar Nordahl-Nisse Liedholm – Grenoli i Milan – och “Nacka” Skoglund i Inter fick tifosi* att jubla. Hasse Jeppson var länge världens dyraste fotbollsspelare när han köptes av Napoli och Kurre Hamrin Fiorentinas främste målskytt genom tiderna ända tills för några år sedan. I Marseille blev Gunnar “Säffle” Andersson skytteligavinnare och stor idol.

Under en tioårsperiod vann Sverige OS-guld och OS-brons (Helsingfors 1952), VM-brons-medaljer i Brasilien 1950 och det bejublade silvret i vårt eget VM, 1958. VM i Västtyskland 1974 skapade nya fotbollshjältar som Ralf Edström, Ronnie Hellström och Bosse Larsson. Tjugo år senare i ett av hetta dallrande USA spelade Sverige VM-semifinal mot Brasilien och utklassade Bulgarien i bronsmatchen med 4–0. Thomas Ravellis straffräddning mot Rumänien minns även ljumt fotbollsintresserade och Thomas Brolin fick sitt genombrott som världsspelare.

VM i Japan och Sydkorea 2002, EM i Portugal 2004 och VM i Tyskland 2006, var tre mästerskap med bra svenska insatser och med lite stolpe in hade vi kunnat ta oss riktigt långt i både Japan/Sydkorea och Portugal. Efter det har Zlatans dominans och det svenska landslaget gått åt motsatta håll. Ju mer dominerande Zlatan blivit, desto sämre har landslaget presterat och i VM 2010 i Sydafrika och 2014 i Brasilien var Sverige inte på plats. Idag ligger Sverige på omkring plats 40 i Fifa-rankingen. Kanske var det lite bättre förr…

Nå, Zlatan eller Gunnar Nordahl? Vem är störst? Zlatan är främste målskytten i svenska landslaget med 54 mål på 103 matcher. Gunnar Nordahl gjorde 43 mål på 33 landskamper. 20-talets Sven Rydell för övrigt 49 mål på 43 landskamper.

Zlatan har vunnit skytteligan i fyra olika länder. Gunnar Nordahl vann den italienska skytteligan fem år i rad och är med sina 255 mål fortfarande bäst i Italien genom tiderna. Visst, det är klart att Zlatan ställs mot en helt annan konkurrens – men det går ju inte att vara bättre än bäst under sin tid, som Nordahl. Under alla omständigheter: Håll med om att svensk fotboll till och från glänste “före Zlatan”. Jag tycker i alla fall att vi mitt i Ibrahysterin måste våga ställa oss frågan var det svenska landslaget hade varit utan Zlatan.

*tifosi: italienskt ord för att beskriva en supportergrupp, speciellt i idrottssammanhang