Jag går ombord på tunnelbanevagnen och ställer mig i gången. Snett framför mig sitter en vacker kvinna, som jag ser i profil. Hon är rak i ryggen och det blanka, svarta håret är uppsatt i en knut. Huden ljust brun, munnen fyllig. Kanske är hon runt trettiofem.
Varför kastade någon syra i hennes vackra ansikte?
Mest läst i kategorin
Så vrider hon på huvudet. Nej, det är inte sant!
LÄS MER: ”Bra att du inte målar dig runt ögonen, mormor”
Tåget kom från Akalla, blå linjen som går mot Kungsträdgården. Längs den sträckan finns några utanförskapsområden. Vi kallar dem ju så numera, dessa fattiga bostadsområden där det bor många invandrare.
Kvinnan som jag hann betrakta mellan två stationer var vackert klädd, svarta långbyxor och en kamelhårsfärgad jacka. Handen som höll i den smäckra mobiltelefonen var välmanikyrerad och naglarna mörkt röda. Hon utstrålade en stolthet som också den gav henne skönhet och fick henne att sticka ut från mängden denna grå och snålkalla tisdag.
Men det är när hon reser sig för att gå av som jag nästan undslipper mig ett NEJ!
Hela högra ansiktshalvan är vanställd. Huden är veckad, skrynklig, blek. Den har liksom runnit av henne och sedan stelnat. Det högra ögat ser dött ut och det nedre ögonlocket hänger.
Varför kastade någon syra i hennes vackra ansikte? Var det svartsjuka? Hämnd? Gräl? Vem? Varför?
LÄS MER: Män som hatar kvinnor – och kvinnor som hatar sig själva
Jag fick en impuls att säga till henne: ”Jag tycker att du är så vacker.” Men jag vågade inte. Det hade varit en mycket liten gest, men jag var rädd för hur hon skulle reagera.
Den här kvinnan är modig. Hon gömmer sig inte. Skäms inte, eftersom hon inte har något att skämmas över. Hon åker tunnelbana, klär sig vackert, kammar sitt hår, lägger en vacker makeup och går med stolt hållning.
Kvinnan lever kvar på min näthinna när jag kommer hem. Jag börjar googla på syraattacker mot kvinnor.
Officiella siffror saknas. Vanligt i Indien, Pakistan, Bangladesh, Colombia, Iran. Kvinnorna avstår från att anmäla. Rädda för konsekvenserna. Förlorar ofta sina jobb, diskrimineras.
LÄS MER: “Jag överlevde cancer, men överlever jag arbetslösheten?”
Frätande syra är bland vissa män deras främsta vapen att skada och förnedra kvinnor. Att vanställa kvinnans ansikte är mannens hämnd för att hon kanske ratat honom, nekat honom sexuella inviter eller sagt nej till äktenskap. Den indiska organisationen Stop Acid Attacks menar att runt ettusen kvinnor varje år utsätts för syraattacker. Officiella siffror saknas.
Jag läser om den brittiska modellen och tv-presentatören Katie Piper, som i dag är 32 år. För åtta år sedan misshandlades och våldtogs hon av sin dåvarande pojkvän. Några dagar senare lejde han en god vän, som kastade svavelsyra i ansiktet på henne. Hon blev blind på ena ögat, hennes ansikte blev svårt vanställt.
Hon gick igenom mer än trettio operationer, och den skicklige kirurgen använde en helt ny metod för att bygga upp ny hud i hennes ansikte.
LÄS MER: Skandalkirurgen Macchiarini sparkas
Kort efter attacken ville hon bara dö, men lusten att leva vidare var starkare än impulsen att slippa leva. Tillsammans med tevebolaget Channel 4 gjorde hon en dokumentär om det hon genomlevt, ”Katie – mitt vackra ansikte”, som sågs av 3,5 miljoner tittare och som finns på YouTube. Hon har startat Katie Piper Foundation, som arbetar för att skapa en värld där kroppsliga ärr inte begränsar en människas möjligheter att leva ett bra liv i samhället.
För två år sedan födde hon dottern Belle Elizabeth, och för några månader sedan gifte hon sig med snickaren Richard Sutton, som är far till barnet.
Katie Piper utsattes för ett våld värre än helvetet. Men hon har fostrats i en kultur där en mans illdåd inte blir hennes skuld. Och hon lever i ett land där sjukvården har bidragit till att ge henne ett framtida liv.
Kvinnan jag mötte på tunnelbanan fick inte samma sjukvård. Men hon tycktes mig lika stolt som Katie Piper.
FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet