Varför slår PRO och SPF Seniorerna inte sina kloka huvuden ihop?

Kom, bry dig, jobba med oss, tillsammans ska vi försvara och stärka de äldres position i samhället! Finfina förmåner finns att hämta, och kul har vi också! Bättre och roligare, det är tanken! Utflykter, studiebesök, resor, gemenskap! Så lyder lockropen.

Det är ett faktum: Sveriges befolkning har blivit äldre, inte bara födelsedagsvis år för år, utan också statistiskt och generellt. I fjolårets val var var fjärde röstberättigad pensionär. Märktes det i valdebatten? Inte särskilt.

Märks det i hur sittande riksdag ser ut? Inte särskilt. Tolv av 249 ledamöter har fyllt 65 eller mer. Rent statistiskt borde de vara ungefär 60 stycken.

      LÄS MER: “Vi måste prata om erfarenhet istället för ålder”

Där finns förvisso den evigt unga Barbro Westerholm (FP), det lysande undantaget, äldst bland de folkvalda i dag med sina 82 år. Hon har bestämt sig för att alltid undvika etiketten ”gammal” på människor och därför introducerat begreppet ”årsrik”, som några men inte särskilt många plockat in i sin vokabulär.

Märks den där förändrade ålderspyramiden på andra sätt? Tja, sakta sakta verkar det som om kommersiella intressen upptäcker att här finns en konsumentmarknad som både kan och vill handla.

De årsrika vill resa, somliga bekvämt, andra mer äventyrligt. De har i större utsträckning än förr råd med kvalitet, både på maten, boendet och tidsfördriven. De är också kulturbärare: läser, går på bio, teater och konsert. De vill klä sig moderiktigt fast inte som tonåringar, det händer att kläder visas av gråhåriga fotomodeller.

      LÄS MER: “Filmklubben – för oss som vet att livet går fort”

Här finns mycket att förändra och förbättra, på många olika plan.

Men någonstans haltar det. För trots att det borde framstå som fullständigt självklart att enighet ger styrka är det två organisationer som slåss om vår gunst: PRO (Pensionärernas Riksorganisation) och SPF Seniorerna. De förra har värvat cirka 400 000, de senare 270 000 medlemmar. PRO förses ofta med någon sorts vänsterideologisk etikett, men är partipolitiskt obunden. SPF är också noga med att framhäva sin självständighet, religiöst och politiskt.

Faktum är hur som helst tydligt: av de drygt 2 miljoner pensionärer som lever i Sverige i dag är de allra flesta inte organiserade för att ta till vara sina intressen i vare sig SPF eller PRO. Kanske ter det sig svårt att välja? Andra är, visar det sig, med i båda!

Varför gör de inte gemensam sak? Varför slår de inte ihop alla sina kloka huvuden och bestämmer sig för att de har gemensamma mål, mål som borde vara värda att tumma en aning på gamla principer för att uppnå? Det skulle ju kunna bli en mycket mäktigare gräsrotsrörelse.

Hur man än vrider och vänder på saken: ju fler gräsrötter, desto större, grönare och slitstarkare gräsmatta!