Vem öppnar dörren för en ex-politiker?

Parallellt med detta har jag och många med mig märkt ett slags förakt. Sällan i direkt konfrontation, de flesta människor tycker att det är roligt att (äntligen) få träffa en politiker och jag har aldrig hört någon säga: ”Jaså du är politiker, nej då har jag sannerligen ingen lust att prata med dig!”

Så, var finns då ”politikerföraktet”? Om det finns!

När kriser uppstår i skolan, i vården, i trafiken så ropar människor på politiska lösningar. ”Gör något åt eländet”, brukar det heta. Förväntningarna finns där uppenbarligen. Inte sällan är dessutom förväntningarna så stora att de skapar nya problem, det vill säga vissa politiska beslut blockerar nödvändiga beslut på andra områden.

Jag har alltid varit stolt över mitt politiska engagemang för frihet och marknadsekonomi, inte minst under 1970-talet då majoriteten stod på andra sidan skranket och ropade på fler förbud, kollektiva lösningar och förstatligande av privat verksamhet. Att rakryggat stå upp för sina ideal var viktigt och väckte respekt, ansåg jag.

Men – är min bild helt sann?

På Facebook tog jag nyligen del av ett förtvivlat inlägg från en tidigare riksdagsledamot, drygt 40 år gammal, som idag ångrar sitt politiska engagemang. I tre mandatperioder har han verkat på arbetstid och fritid för sina ideal och trott att allt detta varit av stor vikt den dag han åter skulle kliva ut på arbetsmarknaden. Istället konstaterar han sorgset att han har ”ett CV med ett 12 år långt hål då jag tydligen inte gjort något av värde”. Han har en akademisk examen, är en god talare och har stor erfarenhet av svensk och nordisk politik. Men på arbetsmarknaden är det tvärstopp!

På sociala medier klagas över politikernas höga löner samtidigt som kritik riktas mot deras insatser. En retorisk fråga blir då: Får vi bättre politiker om vi sänker deras löner??

När jag emellanåt under mina aktiva år fått goda råd och förslag från bekanta har jag föreslagit dem att själva kandidera till kommunfullmäktige eller riksdag. Där skulle de vara till stor nytta, har jag försökt förklara!

Den surmulna reaktionen har då ofta blivit: ”Jag skulle aldrig klara den mediala granskningen!” Obetalda skatter, flera fortkörningar, process med grannarna, haschrökning, köp av svarta tjänster… Så många goda krafter vi missat genom att ställa, ibland orimliga, krav på dem som ska fatta tuffa beslut å våra vägnar.

När jag efter valet 2014 slutade med politik på heltid trodde många att jag skulle bli överöst med erbjudanden om nya jobb och uppdrag. Jag kan avslöja att så inte är fallet. Till skillnad mot många kollegor har jag en god ekonomi och därtill fortfarande mycket energi och lust kvar.

Men det verkar som många ändå tvekar att fråga. Tror de redan jag har för mycket att göra? Eller att jag skulle tycka deras idéer var ”under min värdighet”? Inte vet jag. Men det är förvånansvärt tyst; ja från de flesta, från mitt parti, från staten, från näringslivet.

Om vi inte ska ha fullblodspolitiker, utan människor som lämnar civila jobb för att under en period arbeta politiskt och sedan återvända till det vanliga arbetslivet, så måste vi bli mindre rigida. Människor söker sig inte till politiken för att ställa till med jävelskap för andra.

I konsekvensens namn bör vi då också sluta med andra dumma kommentarer vi gärna kastar ur oss, som: ”Man vet ju hur journalister/hantverkare/karlar/kvinnor/ tonåringar eller invandrare är…”

Tillvaron är inte svartvit och fördomar om andra bygger inte ett kreativt och tolerant samhälle!