Vinet som passar till allt – utom filmjölk

What? Jag undrar vilken magi som ligger bakom det vinet. Det enda det inte verkar passar till är filmjölk…
Nej, det är klart att det inte funkar. Hur gott det än är, kommer krockarna som ett försenat brev på posten. Det finns visserligen en orientering i den gastronomiska världen som gärna uttrycker extrema smaker, och extremt vin. Där själva poängen är att det ska krocka. Men det är mer som ett experiment, en kul grej, även om det är kokkonst och spännande dryckeskombinationer på hög nivå.

Men en tisdag, till falukorven… synd att öppna upp barolon, lite för ung, på tok för sträv. Oförglömligt blir det visserligen, men kanske inte som man hoppats. Det brinner i munnen bara jag tänker på det. Eller ett vitt vin från Bourgogne med mjuka smörtoner, fin fatkaraktär och skön syra. Till en indisk gryta. Tyvärr, bortkastade pengar. Vinet smakar inget, blir bara en rinnig konsistens i munnen. Har man dessutom betalat kanske 200 kronor eller i värsta fall mer än så, ska man med rätta känna sig rejält lurad. Av sig själv.

Jag brukar säga att ju mer man vet, desto billigare blir det. Möjligen en smula kontradiktoriskt eftersom ju mer man vet, desto bättre viner blir det. Och de är dyrare. Men själva poängen här är att man vet också att kombinera på ett bättre sätt. Det lär man sig. Inte minst av erfarenheten, som stundtals kan bli mycket dyrköpt. Som ovan.

För det finns ganska enkla regler man kan förhålla sig till. Anledningen till att vi exempelvis dricker ett friskt ofta vitt vin eller bubbel innan maten eller till förrätten, är att det just är friskt som då främjar aptiten. Dessutom äter vi ju ofta en lättare rätt, gärna fisk eller skaldjur, med lite syrliga tillbehör. Alltså, syrligt vin till friska matsmaker.

När vi sedan går på varmrätten är det ofta kött, vällagat, med smakrika tillbehör. Då funkar ett rött vin, gärna med lite strävhet som matchar proteinerna i köttet och smakrikedomen. Är det kryddstarkt, ska vi vara försiktiga med sträva viner då strävheten får hettan i maten att öka. Välj hellre ett vin med hög fruktighet och kanske liten fruktsöt ton, typ amarone. Är det istället en lättare kötträtt, kalv eller kyckling, funkar ett lättare rött vin, gärna på Pinot Noir med friska frukttoner som matchar elegansen i köttet.

Slutligen desserten, sött är det och det kräver ett sött vin, för att matcha. Det blir en fin balans, i synnerhet om vinet är lite sötare, så känns efterrätten aningen friskare. Då blir avslutningen inte så tung.
Svårare än så behöver det inte vara. Samtidigt, jag vet ju att man inte slänger ihop tre rätter en vardagskväll. Men filosofin går ju att applicera på respektive rätt oavsett dag.

Helt enkelt ett sätt att tjäna pengar. Och dessutom – få vinet att smaka ännu lite bättre. Och maten. Utom filmjölken då förstås.