Ann Wilson om åldrandet: "En gåva"

Domaren och dansaren Ann Wilson, 53, är vi vana att se dela ut poäng i ”Let’s Dance”, alltid med ett leende på läpparna, proffsig och med vackra smycken. Och det är i hela 17 år vi sett henne ta plats bland de andra domarna, ett jobb hon älskar.

– Det är helt galet och varje år tänker man att man kanske skulle göra något annat men det är ju så himla kul och en fantastisk produktion. Det är lika roligt varje år för det är nya deltagare varje år så det är aldrig sig likt.

Ann var inte speciellt förtjust i att synas eller vara i centrum och som tonåring var hon ganska blyg men följde med en vän som skulle dansa och blev fast.

– För de flesta dansare är det ju det som de drivs av, att synas och jag var ganska raka motsatsen men dansen blev ett uttrycksätt för mig, som för en konstnär.

Domaren driver fortfarande sin dansskola sedan 2008 i Helsingborg, en dans och träningsakademi som hon från början drev med sin före detta make Paul men som de numera delat upp. Där tillbringar hon mycket tid när hon inte åker till Stockholm för att medverka som domare.

– Just under ” Let’s Dance”-perioden så är det mycket, det kan jag inte sticka under stolen med. Jag har min verksamhet här sju dagar i veckan och är här fem kvällar i veckan när det inte är ” Let’s Dance” och är även där på helger för att styra med allt.

På fredagar sätter hon sig på flyget till Stockholm men för henne var det väldigt mycket lättare när TV4 tidigare sände programmet på fredagarna.

– Då flög jag upp fredag och hem igen lördag morgon, då hade jag ändå lördag och söndagen med familjen men nu är det sändning lördagar och man flyger upp på fredagen, är hela lördagen i studion och sedan är det inte så bra förbindelser på söndagen, oftast först på eftermiddagen som det går ett plan hem.

Under 2014 drog Ann rejält i bromsarna, drog ner på verksamheten som då var mycket större med fler elever och att både hinna vara mamma till Tom, 18, och sitta som domaren gick inte.

– Det gick inte att vara en fulltids mamma, jag hade skilt mig några år tidigare, driva den här stora verksamheten med 1200 elever och sitta som domare, så då kraschade det lite.

Tack vare dansen har Ann fått se stora delar av världen som Norge och Australien och har flera mästerskapsmedaljer på sin meritlista.

– Jag flyttade till England som 16-åring, det var jättetufft, det var det men när jag väl fått in den där dansbaggen i kroppen när jag var runt 11 år, så visste jag att det var det här jag skulle göra. Och jag hade en klok familj, de stöttade mig hela vägen. Jag jobbade som städare, inom hotellbranschen och med allt möjligt för jag skulle kunna ha råd att dansa för det var privat undervisning. Sov i ett badkar så hos vänner i London under en period så det var väldigt enkelt och spartansk.

Hon träffade ex-maken Paul, också dansare 1988 och flyttade till honom i Sydney 1991 men innan dess var hon både i Asien och USA för att bland annat föreläsa. Ann reste runt och undervisade i hela Australien i dans under några år och tycker det var ett fantastiskt land. Hon stannade i hela 15 år och är numera australiensisk medborgare.

– Vi drev tillsammans en dansskola, först 13 år i Australien och senare här, i Helsingborg och det är först 2018 som vi delade upp verksamheten. Vi är väldigt goda vänner, Paul bor väldigt nära och Tom ser att vi umgås, vilket är viktigt för mig.

Numera har hon träffat Dejan och de har varit tillsammans i sex år som särbos vilket har fungerat bra.

– Vi trivs väldigt bra tillsammans, det är mycket skratt och hans yngsta barn är bara något år äldre än Tom så de hänger och är bra vänner. Vi funderar eventuellt på att flytta ihop men vi får se, vi har det bra som det är, vi har ju vår segelbåt tillsammans också, vi har allt vad vi behöver.

För Ann är det viktigt att hålla sinnet så ungt som möjligt, hitta saker och utmaningar som är roliga att göra och omringa sig med människor som är positivt inställda till livet och till sommaren kommer hon 6 juni medverka på Nationaldagsgaloppen i Stockholm, tillsammans med Anders Bagge, köra träningsresor i höst samt medverka i programmet ”Över Atlanten” och fortsätta driva sin dansskola förstås.

– Det finns ju idag levnadssätt som gör att det är hållbart att åldras på ett annat sätt än förr. Vi har alla förutsättningar i världen för att må så bra som möjligt och jag försöker ta bort måsten så mycket jag kan från mitt liv. Och så sätter allt som jag använder längst ner i kylen så jag måste böja mig ner och allt tungt sätter jag högt upp. Så även om jag inte hinner träna får jag in rörelse ändå. Vi spelar padel och golf och det är roligt. Det är en gåva att få åldras för vad är alternativet?