Babben om övergreppsförsöket: "Jag var åtta"

Babben Larsson, 65, är oerhört folkkär och omtyckt och har med sin humor fått en stor plats i det svenska folkhemmet. Men livet var väldigt tufft för de unga Barbro, något hon nu öppnar upp om i självbiografin ”Barbro före Babben”.

Hon växte upp på Gotland, på en gård med djur och på ytan såg allt fridfullt och idylliskt ut men hon utsattes för ett våldtäktsförsök redan som åttaåring.

– På ytan såg det ut som en idyll, med alla djur och att man fick springa fritt. Men man lärde sig tidigt att man fick passa sig. Jag var åtta år när jag blev utsatt för ett våldtäktsförsök första gången. Det var ett sådant totalsvek, som var värre än själva övergreppet. För han var bara elva år och visste inte hur han skulle genomföra det. Det tog lång tid innan jag fick tillbaka tilliten till både tjejer och killar efter det, berättar Babben till Allas.

De vuxna på gården hade ingen uppsikt alls när barnen lekte i stora gruppen men komikern kände sig ofta otrygg. Vid flera tillfällen hände det att hon blev fasthållen och någon började klä av henne men händelsen avbröts oftast som tur var.

– Risken att själv bli skuldbelagd hemma var så stor, att jag valde att inte säga något. I stället tog jag på mig skulden själv. Det är tydligen jättevanligt när man blir utsatt för sexuella övergrepp. Kanske ännu mer för att jag var så liten. Jag förstod ju inte riktigt vad som hände.

Hon tog ofta sin tillflykt ut i ladugården och speciellt till kossan 31 Krona. Henne kunde Babben klappa och krama och hitta tröst hos då hon inte stod speciellt nära sin mamma heller.

– Det har varit en ganska bumpig resa. Från början var boken tänkt som en hyllning till min far, som betydde väldigt mycket för mig. Vi hade samma humor och ett samförstånd. Även om vi inte kunde prata känslor, så kändes det oftast bra med honom.

Men under bokens tillkomst upptäckte hon att det fattades berättelser om mamman.

– Då plockade jag fram andra scener, som hade med henne att göra. Mamma var en sådan som kom med kritik och sa ”flytta på dig”. Det hände att hon gav mig en örfil eller ett tjuvnyp. När man blir slagen sätter skammen sig i kroppen, på något sätt. Och när jag såg hur mina kompisar fick kramar, så blev det också en skam, över att jag inte var värd samma sak.