Proggarna ville förändra samhället

Först kom Pugh och November med texter på svenska. Sen kom Hoola Bandoola och Nationalteatern med uttalad solidaritet med de svaga och utsatta i samhället.
– Och det gällde att göra rätt saker för att platsa in, säger musikjournalisten Lars Nylin.

Vissa platsade inte inom proggen, en del ville inte vara med. Proggmusiken (den progressiva musiken) i Sverige var uppdelad i olika vänstergrupper. Viktigt var att ha ett politiskt budskap som låg till vänster på skalan och att sjunga på svenska.

LÄS MER: Den osminkade sanningen om 70-talets Sveriges Radio

Pugh Rogerfeldt skrev “Ja dä ä dä” redan 1969, en av de första rockplattorna där man sjöng på svenska.

– Han stod lite utanför den politiska delen, säger Lars Nylin. Han var en lite motvalls typ från Västerås och ville göra sin musik.

Sedan kom Hoola Bandoola och Nationalteatern. De hade inte någon direkt bakgrund i rocken, men de var socialister och sjöng på svenska. De hade budskap om hur arbetarna kuvades av arbetsgivarna och att det var dags för förändring.

– Pughs skivbolag var Metronome. Proggartister skulle spela in för MNW (Musiknätet Waxolm) eller Nacksvin. De bolagen ägdes av artisterna. Där hamnade inte vinsterna hos de multinationella grammofonbolagen.

LÄS MER: Paul Paljett – då och nu

– De andra bolagen var alldeles för kommersiella, enligt Lars Nylin. De hade ju till och med det alpina landslaget som artister, och det var kommersiellt. Ulf Lundell ville spela in för MNW, men det gick inte eftersom han hade ett bokkontrakt med Bonniers.

Vad har då hänt med proggartisterna ? Nationalteatern turnerade förra sommaren. Mikael Wiehe fortsätter, och Anders F Rönnblom turnerar också. Det som var signifikativt för den tidiga proggen var engagemanget.

– Det var ju inte alltid världens bästa musiker, men de hade ett engagemang. Deras musik skulle spegla det samhälle som de levde i och ville förändra. Proggen lärde mig att bli en demokratisk socialist, säger Lars Nylin.

Vid slutet av 70-talet blev det sedan en större variation inom svenskt musikliv.
Punken, new wave och discon kom. Folk blev mer och mer självständiga och det politiska budskapet var inte lika viktigt.

LÄS MER: Deckarhjältarna från 70-talet

– När jag var med och startade tidningen Schlager hade vi en topplista. Det var 1980 och på listorna fanns Magnus Uggla, Dag Vag och Nynningen.

Det gick att gilla den musiken och det utan att bli uppläxad. Den svenska musiken hade också blivit mer komplex med Hansson DeWolfe United, Ratata och Eldkvarn exempelvis. Banden blev  bättre och coverslåtarna på gamla klassiker var bättre än orginalen, men visst finns det fortfarande kvar ett engagemang i svenskt musikliv med artister som Thåström och Lars Winnerbäck. Det finns plats för fler olika stilar på den svenska musikscenen idag och Mikael Wiehe fortsätter kvar.
Vad händer då med de politiska texterna i fortsättningen?

– Nu är det den svenska hip-hopen som gäller, avslutar Lars Nylin. Den är samhällskritisk.