Veckans läsarbrev: "Vem bryr sig om en vilsen gammal gumma?"

Jag tog en kvällspromenad med vår hund en fin kväll i augusti och där bredvid cykelvägen, som kommunen höll på att bredda, gick hon i gruset med sin rollator. En vithårig, lite krum gumma med sin stöttepelare – en röd rollator.

Så här sent ska inte gamla tanter vara ute på egen hand, tänkte jag. Började prata med henne, eller rättare sagt, gav henne ledande frågor. Kände på mig att hon var en rymling från servicehuset, nästan en kilometer bort.

      LÄS MER: ”I Stockholms stad skulle ingen sakna hundraåringen …”

Agnes var namnet och hon bodde på Färjestad, i hus.

– Oj då, då har du gått riktigt långt med rollatorn, bor du där alldeles själv i huset? sa jag.

Nej, hon hade några grannar också, svarade hon, men gubben var död. Jag kollade på rollatorn om jag kunde få fram ett namn eller telefonnummer, men fann inget. Jag kunde inte få fram något vettigt svar från lilla Agnes heller.

Så jag tog fram min mobil, letade på Eniro, fick fram en bild av servicehuset. Men ingenstans fann jag ett telefonnummer dit jag kunde ringa. Kollade även på kommunens hemsida, men icke alltså, bara dagtid.

Så praktiskt det hade varit om det fanns en hänvisning: ”hit ringer du om du hittat en vilsen gamling”.

      LÄS MER: “Synd att man inte längre får prata med en människa”

Jag visade bilden av servicehuset för Agnes:

– Ser det ut så här där du bor?

Hon sken upp:

– Ja så fint, har du tagit ett kort på mitt hus?

Jag svarade:

– Ja, det är bra att ha när man hittar gamla gummor som dig, ser du, nu vänder vi på klacken och går åt andra hållet, Agnes.

Hon ondgjorde sig över att kommunen inte hade asfalterat cykelbanan på hennes sida. Hon skulle minsann skriva till tidningen, för så här kan det inte få vara. Försiktigt tog jag upp henne och rollatorn på den asfalterade sidan av den nygjorda cykelvägen och hon log igen, så mycket lättare det var att gå här.

      LÄS MER: “Man måste utgå från de äldres behov”

Det tog inte lång stund förrän hon beklagade sig för att det var tröttsamt att gå.

– Kan du ringa på taxi?

Jag funderade en kort stund om det skulle vara möjligt att en taxi fick köra på cykelvägen, men lite längre fram så såg jag att det kom en tjej i arbetskläder med en tom rullstol.

– Titta där Agnes, där kommer en taxi till dig!

Lättad slog hon sig ned i rullstolen.

Tjejen tackade så hemskt mycket för att jag brytt mig om gamla dementa Agnes. De var fler ur personalen som var ute och letade efter henne.

– Sätt namnlappar och telefonnummer på rollatorn till gamlingarna, det är så mycket lättare för oss andra, gav jag som förslag.

För det är fler än jag som bryr sig, det vet jag.

Men att min gamla pappa bara hann få fem veckor på servicehuset, innan han fick influensan och tog sitt sista andetag, tycker jag är skönt. Ja, han hade det bra där, men han var gammal och trött. Det räckte nu sa han, min älskade pappa.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet