Christina Lindberg om kärleken: "Alla i familjen tyckte bara det var häftigt"

Christina Lindberg, 53, är en av våra största och mest etablerade country och dansbandsartister. Mest känd är hon med slagdängan ”De sista ljuva åren” med Lasse Stefanz och började sin karriär redan som 11-åring.

– Jag föddes in i musikvärlden, min pappa kom från en musikerfamilj, hans föräldrar sjöng och han spelade steel guitar. De var väldigt fattiga och kom från ett resande folkslag, pappa spelade ibland dragspel för militärerna i Danmark och brukade då få lite bröd eller mat att ta med sig hem som ersättning. När jag föddes skrev han låten ”Vid flodens strand” som jag brukade sjunga när jag var liten.

Sångerskans pappa älskade country och Christina lyssnade mycket på hans musik och på artisten EmmyLou Harris och blev fascinerad av det genuina och äkta. Så småningom skildes hennes föräldrar och Christina flyttade med mamma till Stockholm, hon saknade sin pappa som bodde kvar i Skåne med hennes 16-årige bror och sökte tröst i maten.

– Vi hade det väldigt knapert när jag var liten, jag hade ingen sund relation till mat och saknade pappa så mycket så jag tröstade mig med mat. Jag var lite kraftig, hade glasögon, pratade skånska och hade det tufft. När alla andra i familjen sov gick jag upp och åt på nätterna, åt all som fanns i kylskåpet och utvecklade en osund inställning till mat och fick en ätstörning, bulimi, men jag fick en fantastisk styvpappa i mammas nya man.

Christina visste tidigt att hon ville bli sångerska och uppträdde första gången på en camping med sin pappa och sjöng för ett gäng raggare som gav henne och 50-lapp och där den ena sa ”det här måste du fortsätta med”.

Sedan rullade det på. Christina vann sångtävlingen H80-festivalen, gick emot sin rädsla att stå på scenen men blev peppad av Siw Malmkvist och Lasse Holm som medverkade i festivalen. Hon reste ut på turné som försångerska med Hasse Andersson och vann ytterligare en tävling, ”Nya ansikten” och hamnade på Svensktoppen som 16-åring.

– Jag fick vara med på TV, det fanns inte så mycket kanaler då så man blev ju igenkänd överallt.

Under hela den här perioden led sångerskan av bulimin i skov, ibland var sjukdomen bättre, ibland sämre. Hon träffade också pappan till sina barn men relationen höll inte.

– Det fanns ingen passion, han var jättefin på alla sätt och vis men det måste vara passion med också och det saknades något.

Christinas bonuspappa hade ingen kontakt med sina egna barn men vid ett tillfälle träffade Christina hans son Tommy Wigart vid en middag. Då var hon bara 15 år och tyckte Tommy var gullig och fin på ett väldigt naivt sätt förstås. Sedan gick det många år. De hade ingen kontakt alls till hon träffade honom igen vid en tillställning hos sin syster och kärleken slog ner som en bomb.

– Jag var 34, var etablerade, hade jobb och alla bitar på plats. Vi blev kära, jag kunde inte motstå honom och nu är vi gifta. Reaktionerna från våra familjer har bara varit bra, de tycker det är häftigt. Man måste ju komma ihåg att vi aldrig träffats, förutom den enda gången i tonåren.

Tommy upptäckte hennes länge bevarade hemlighet, hennes problematik med bulimin och tog henne avsides en dag.

 ”Jag ser vad du gör på toaletten” sa han till mig men jag förnekade det först men han ville att vi skulle prata om det, hur det påverkade oss, vår familj och till slut insåg att jag inte ville att mina barn skulle lida, så jag sa som det var. Nu är jag frisk men kan få återfall då livet är lite extra tufft. Det är som att vara alkoholist, man måste vara medveten om det.

För fem år sedan drabbades Tommy av en hjärntumör och har genomgått operation och cellgifter.

– Jag kände inte igen honom, han brukade vara väldigt drivande och fixig, men han liksom tacklade av och jag kände mig orolig Han  var i Spanien och jag var hemma i Sverige då min son ringde och sa att Tommy betedde sig så konstigt, jag ringde upp på Facetime och hans mun hängde så konstigt, jag fick en vän att köra honom till sjukhuset direkt i Spanien och de misstänkte en stroke först men det var en hjärntumör, stor som en golfboll.

Tommy flögs till Sverige och fick medicin och beskedet att det var lymfom i hjärnan. Först verkade den vara botbar men senare informerades familjen om att det förmodligen inte skulle gå vägen men på lymfommottagningen såg de ändå en chans.

– Han genomgick en cellgiftbehandling och blev så sjuk men 2020 såg man inga rester kvar av lymfomet men Tommy fick göra ett stamcellsbyte och efter det började problemen. Pandemin kom, hans immunförsvar var helt borta så vi fick isolera oss totalt vilket blev en prövning. Idag är han personlighetsförändrad och glömsk, han ligger i sängen 24 timmar om dygnet och vi vet inte riktigt vad det beror på.

Under pandemin har Christina fått ställa in många åtagande och bara i januari har 10 spelningar fått stryka på foten. Det har varit väldigt tufft trots att hon fått kulturstöd vilket var en räddning och något hon tänker söka på nytt.

– Det har inte varit helt lätt, jag har ett diskbråck i ryggen som gör ont men jag försöker hålla mig i form och vill inte operera mig.  Jag har ett gåband hemma som jag använder. Det är lätt att förfalla, jag har även fått artros i händerna men jag går ut med hunden, försöker hålla mig i gång. Jag tror det är viktigt att försöka hålla sig i form. Gällande åldrandet så ser jag ju att jag blivit äldre men min dotter har gett några sminktips för att se fräsch ut.

Christina har precis släppt singeln ”Man längtar ut” som hon skrev när längtan efter medmänniskor blev för stor och som hon fått uppträda med på ”Bingolotto” och för några år sedan släpptes också boken ”De första ljuva åren” (och de alltför tjocka låren) (Word Audio Publishing) en självbiografi om Christinas liv med både djup och dalar. Nu har den kommit ut som ljudbok och har många humoristiska stråk.

– Det är många skratt, fina möten och bilder. Den handlar även om min ätstörning som jag övervunnit. Självironin har alltid varit viktig för mig, för att övervinna rädsla och sorg.