Leif Schulman: “Jag får fortfarande gåshud av Abba-turnén”

Därför var hans senaste resa till Cannes, det som har blivit hans andra hem, lite speciellt i oktober. Filmfestivalen som han bevakat i 40 års tid blev inställd för andra gången i rad och blev en digital historia. Trots det åkte han ner men tillbringade tiden med sin familj i lockdown.

– Denna gång blev det intervjuer genom videomöten och det är ett ganska bisarrt sätt att umgås på.

Som reporter och verksam efter 70-strecket kan han fortfarande jobba från sitt eget kontor. Det är ingen hemlighet att film- och musikbranschen tillhör dem som drabbats extra hårt i pandemin.

Hur går snacket just nu i branschen?

– Tidigare så har jag varit ute fem gånger i veckan på event, men det har inte blivit mycket av det. Man kan räkna antalet tillställningar på ena handens fingrar, säger han och fortsätter:

– Ja, de är förtvivlade. Jag är förvånad över det ointresse som kommit från kulturministern, som inte alls agerat förrän alltför sent.

– Folk behöver bli underhållna och där har tv:n en viktig funktion att fylla, men folk behöver andra upplevelser också som teater och musik.

Leif Schulman har alltid gillat att skriva och gjorde tidningar redan som fem-sexåring. Pappan var radio- och tv-producent och jobbade med Hylands hörna och mamman var journalist.

– Det fanns underhållning och kändisar i mitt liv när jag växte upp. Musikindustrin och att få skriva blev den perfekta blandningen.

Han fick jobb som frilansskribent på Billboard och blev deras Sverigekorrespondent i nästan tio år, när “Sverige slog igenom på allvar inom musiken”.

Den största glädjen i karriären var när han fick följa med Abba på deras turné 1979-80, först tre veckor i USA och sedan två veckor i Japan.

Hur fick du det uppdraget?

– Jag kände människor runt Abba och hade en del kontakter där och var popskribent i slutet av 1970-talet

Faktum var att han fick dela ut utmärkelsen “Star of the Year” 1974 till Abba och några år senare var han alltså med på deras turné:

– Att vara på plats och uppleva hur stora de verkligen var – det var fantastiskt! På hemmaplan uppskattades de inte av media, radio och tv, men när man står där på konserten, i ishallen i Edmonton i det här fallet, och publiken ställer sig upp och jublar, ja jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det! 

Resan blev sedan en reportagebok “Abba i Amerika”. Leif Schulman håller just nu på och jobbar på en ny bok. I den minns han vissa tillställningar och event genom åren. Den bok som kommer ut under våren bygger på kändisfester. Han och hustrun har sparat inbjudningar från alla fester, eller vad sägs om 4000 inbjudningar från sent 1970-tal och framåt. 

– Jag skriver om 100-200 av dem i boken, så det är en kavalkad från fester.

Ett smakprov ur boken är galapremiären av James Bondfilmen Casino Royale, en gala som festfixaren Micael Bindefeldt arrangerade. Alla män skulle ha smoking och fluga. Det dracks champagne och Martini och bjöds på överdådig buffé. Festlokalen var Grand Hotels spegelsal som hade gjort om till casino med roulettebord.

– Spegelsalen tycker jag är Sveriges vackraste festlokal, i guld, röd sammet och en mängd speglar. Hela miljön var som att kliva in i filmen. Det var en fest som satte en nivå som alla kommande fester hade att förhålla sig till.

Hur ser du på fenomenet influencer?

– Jag förstår det, men det är främmande från den kändisvärld som jag är verksam och uppvuxen i. Jag förstår att vissa, till exempel Bianca Wahlgren väcker intresse, med hennes bakgrund och exploatering i TV och att folk följer henne. Men jag har svårt att förstå att de influencers som sitter och sminkar sig, det är inte mycket av konsumentupplysning. Dagens influencers är så otroligt ytliga, säger han och fortsätter:

– De som är influencers idag har inte samma gedigna kunskap som kändisar förr. Nu är 20-30 procent av dem som är bjudna på tillställningar  influencers. Det tyder på att de är viktiga för vissa filmer och produkter på plats snarare än stora kändisar.

På frågan om han vill lyfta upp något som han gjort som kanske inte är lika känt är att att pappan var god vän med Zarah Leander. Familjen hyrde ett sommarställe av henne under fyra somrar.

– Då umgicks jag mycket med henne. Hon var en fantastiskt personlighet. Jag var väl i 10-årsåldern då. Hon älskade sin divaroll även privat. Man skulle pussa på hand. Nu när man tänker tillbaka på det så var det en fantastisk ynnest att upptäcka den privata sidan av henne. Hon lärde mig hur man uppför sig mot damer; man ska vara rak i ryggen, titta i ögonen, och pussa på handen. Den uppfostran har jag haft nytta av senare, att veta hur man för sig.

Hur har det varit att vuxit upp i en mediefamilj? Din pappa var känd i sin generation och dina yngre halvbröder Alex och Calle är ju också i samma bransch.

– Vi har haft många TV-stjärnor och skådisar hemma på middag och jag har varit med pappa och träffat folk bakom kulisserna som barn.

Kan du berätta hur du upplevde det?

– Det doftade smink och var en uppsluppen stämning med en naturlighet och värme. Jag var också med pappa på direktsändningar och repetitioner. Det var en fascinerande miljö där man också fick se sidor hos stjärnorna som de kanske inte visade utåt. Det kan inte alltid ha varit så kul att vara uppassad och beundrad alla gånger.

Hur har ditt efternamn påverkat dig?
– Jag blev alltid refererad som son till Allan Schulman och nu på 2000-talet som släkt med Alex och Calle. Jag tror aldrig att de fått frågan om de är släkt med mig, men det kan jag ta. Jag är fantastiskt stolt över mina halvbröder och särskilt Alex som författare.

– Jag fixade hans första jobb för övrigt, han pryade på Se&Hör och faktiskt är han är en av de få skribenter och kulturmänniskor som erkänner att han jobbat på Se&Hör och Hänt i veckan.

Du har dina käpphästar som du gärna skriver om på News55. Är du lika kritisk privat som i dina krönikor på News55?

– Haha, nej jag är en human person. En käpphäst som jag gärna återkommer till är hur Abba förföljdes av svensk media och hur de behandlades – samma media som 30 år senare hyllar dem och helt har vänt kappan efter vinden utan att be om ursäkt, i vissa fall samma skribenter.

– Sveriges Radio och SVT var så otroligt vänstervridna då. Året efter Abba vann Eurovision så var de varken inbjudna på scen eller att ens vara med i publiken. De var persona non grata. Ingen kommer ens ihåg hur hatade både USA och Abba var då. Det är märkligt. Så jag vill påminna om hur det en gång var.

Har du upplevt ålderism i din bransch?

– Nej snarare tvärtom. Jag har fortfarande uppdrag för Hänt i veckan där jag gör en tv-sida varje vecka. Det finns ju en viss skillnad i ålder mellan dem som gör tidningen och dem som läser den. Jag är väl den enda som befinner mig närmare läsarna än många av medarbetarna. Erfarenheten tar de gärna emot så jag har snarare en positiv erfarenhet av min ålder.

– Däremot har jag en negativ upplevelse från facket som hade åsikter om att jag jobbade kvar efter 67 års ålder.

Vad är bra med att åldras?

– Framför allt så är det en kravlöshet som är fantastisk, att man inte behöver bevisa något egentligen. Man behöver inte ta så mycket hänsyn och kan vara sig själv på ett annat sätt och dessutom styra sin tid på ett annat sätt.