Louise Boije af Gennäs om att våga göra nya saker: Vad är det värsta som kan hända?

Hon har nyss fyllt 60 och firar 30 år som författare där succéromanerna ”Ta vad man vill ha”, ”Stjärnor utan svindel” och ”Motståndstrilogin” är några av alstren. Louise Boije af Gennäs, manusförfattare, dramatiker och journalist skrev sina första texter som fyraåring och hennes föräldrar har fortfarande sparat de första berättelserna. Hon växte upp i Nockeby utanför centrala Stockholm, i ett slags kollektiv med andra familjer. Mamma Bisse var keramiker och pappa Hasse drev ett framgångsrikt boktryckeri. Redan som 14-åring började Louise på internatskolan Lundsberg i Värmland, medan föräldrarna flyttade till Frankrike.

Efter studenten hann författaren med två vändor till USA för att studera, och kom hem med en fil kand i litteraturhistoria från Wellesley College och en master i journalistik från UC Berkeley. Hon återvände till Sverige, skapade TV-såpan ”Rederiet” och debuterade med sin första roman ”Ta vad man vill ha” på Norstedts förlag 1991.

När News55 träffar Louise i Stockholm är det i en av Grand Hôtels vackra sviter, där hon befinner sig för att prata om sin kommande julskiva ”You’re All I Want For Christmas”. Redan förra året kunde hon lägga artist till sitt CV, då hon släppte en julsingel tillägnad de sjuksköterskor som slitit otroligt hårt för covidpatienterna under pandemin. I samband med detta startade Louise en insamling, som drog in 656 000 kronor. Pengarna har fördelats som stipendier på upp till 5000 kronor var till utmattade covidsköterskor.

I år är det ett jazzigt fullängdsalbum med juldoftande låtar som ”Let It Snow”, ”Santa Baby” och ”Winter Wonderland”. Skivsläppet är denna gång kopplat till ett samarbete med Stockholms Stadsmission, och öronmärkta att användas för att hjälpa utsatta kvinnor och barn som drabbats i samband med pandemin som i dagens datum är uppe i svindlande 740 000 kronor.

– Jag har alltid haft med mig musiken och tycker det är fantastiskt att den kan kopplas till att försöka göra något bra för andra, säger Louise. Det är också intressant det här med att åldras, vad som händer med en som människa. Jag hade aldrig vågat göra en skiva när jag var 20, jag hade alldeles för höga krav på mig själv. Numera tänker jag inte att jag måste prestera, utan snarare åt andra hållet: ”Vad är det värsta som kan hända?” Det är en mognad jag önskar att jag haft som 20-åring, att man inte behöver leverera det perfekta hela tiden. I såväl sång som skrivna texter letar jag numera snarare efter en nakenhet, en äkthet som gör att mottagaren kan känna sig mindre ensam som människa.

Louise skapade rubriker när hon blev tillsammans med författarkollegan Mian Lodalen och boken ”Kärlek utan svindel”, som tangerade parets liv, kom ut 1996.

– Jag får fortfarande mail från personer som blir berörda av den boken. Hade den skrivits idag hade den inte fått lika stor uppmärksamhet i media, men när den kom var den nog lite banbrytande. Det är skönt att samhället går framåt!

Med sin nuvarande man Carl-Erik har Louise barnen Elsa, 18, och Carl-Axel, 21.

– De tycker det är jättebra att jag släpper en skiva och gör en insamling till Stadsmissionen. Två saker vill jag förmedla till den unga generationen: dels att de ska lära sig att tänka i termer av empati, att bryr sig om andra även om man inte känner dem. Dels att de ska tänka: ”Wow, om hon gör det där, mamman till våra kompisar, då kanske jag också kan?”

Dottern Elsa går på Lundsberg och tar studenten i år och sonen Carl-Axel pluggar i USA. Louise är glad att barnen trivs och har roligt, även om hon oroade sig i förväg när de skulle flytta hemifrån.

–  Puffe har det underbart i USA och Elsa på Lundsberg. Visst saknar vi dem, men när barnen mår bra blir man lycklig även om man helst skulle vilja ha dem bredvid sig i vardagsrummet. Elsa är hemma på helgerna med några veckors mellanrum, men till vardags är det Calle, jag och hundarna. Calle och jag har som tur är en väldigt bra relation, vi pratar mycket om våra jobb och barnen och våra vänner och om alla saker vi gör, och vi är båda väldigt roade av att hänga med i nyhetsflödet. Barnens flytt har gått över förväntan. Jag trodde att jag skulle bli helt knäckt, eftersom jag älskar dem över allt annat och vi har så kul tillsammans alla fyra. Men så blev det inte. Nu har Calle och jag möjlighet att göra det vi vill precis när vi känner för det och det finns en väldig frihet i det.