Aina Bergvall: Bara den som fifflar har något att dölja

I dag är integritet något av det mest hyllade som finns. Fast definitionen är ganska vag. Likväl används begreppet flitigt för något som alltid ska försvaras och bevaras, även om anledningen är lite oklar. 

Om människors integritet hotas är det ett intrång i deras mest privata sfär. Visst, så långt kan jag hänga med, och hålla med också. Men jag får problem när personen vars integritet ska aktas i själva verket är en förslagen brottsling. 

I fjol gjorde fransk polis ett genombrott som är på väg att bli historiskt. En spaningsgrupp med ett 60-tal poliser upptäckte det kriminella digitala nätverket EncroChat. Meddelandena, utbytta via mobiltelefoner, på sajten var krypterade. De som var aktiva där hade inte rent mjöl i påsen och kunde inte kommunicera som vi andra, i mail, telefonsamtal, sms o s v. Tusentals kriminella kände sig säkra: ingen skulle komma över informationen. Ingen insyn från utomstående fanns. 

EncroChats användare var spridda över hela världen. I Sverige fanns enligt uppgift ungefär 800 aktiva. Den franska polisen kunde snart se att det ofta handlade om narkotikahandel i obegripligt stor omfattning. Fler nationers polisarbete involverades, EncroChat-materialet gjordes tillgängligt internationellt och snart slog man till mot grovt kriminella, också här hos oss. 

Knarkaffärer spårades i led efter led när de krypterade meddelandena kom i klartext. Hierarkiska ligor blev kartlagda och sprängda. Barnpornografikedjor avslöjades. Planerade mord kunde förhindras. Folk greps. Det blev åtal och rättegångar.  

Som bevis för brottslig aktivitet lyftes material från EncroChat fram. Tydliga besked mellan identifierade personer om planerade och genomförda kriminella handlingar. Domstolarna ifrågasatte inledningsvis inte autenticiteten i bevismaterialet. Det blev fällande domar. 

Därmed borde ju allt vara gott och väl, eller hur? Buset åker in i fängelse, förmodligen på lång tid, och vi, samhället, har sluppit en lång rad övergrepp av olika slag. 

Men så enkelt är det inte. Bevisvärdet i materialet från EncroChat ifrågasätts, bland annat av flera försvarsadvokater som har väckt frågan om det är tillåtet åberopa materialet i en brottmålsrättegång. Det har lett till frikännanden, i något fall för att domstolen funnit att information från EncroChat inte tillräckligt tydligt pekat på en bestämd gärningsman. När personens blotta existens på sajten borde vara graverande nog! 

Och så är det det där med integriteten. Laglig eller olaglig avlyssning? Har det funnits beslut om att trafiken ska övervakas? Om inte har ett fel begåtts. Någons integritet är kränkt. 

Det är här sprickan uppstår. Sprickan mellan allmänhetens, åtminstone min, rättsuppfattning och paragrafryttarnas. Så kallat ”vanligt folk” vill inget hellre än att alla oegentligheter ska stoppas, att den organiserade brottsligheten ska förintas, att ekonomiska storfifflare ska sättas dit, att man ska kunna känna sig trygg på sin egen gata. Bovens integritet intresserar inte, här finns inget giltigt skäl att strypa information som kan leda till avslöjanden och gripanden. 

Idag har naturligtvis de kriminella hittat nya kommunikationsvägar som polisen måste finna och knäcka. Men den dag ni upptäcker att någon agerar på något som liknar EncroChat tycker jag att ni ska sätta dit vederbörande, ordentligt, för på sådana sajter har inte ärligt folk att göra. Kriminellas integritet behöver inte skyddas, men samhället behöver skyddas mot deras illgärningar. 

Skulle representanter för det ”vanliga folket” råka ut för övervakning utan skäl är det inget stort problem, eftersom ”vanligt folk” oftast inte ägnar sig åt skumraskaffärer. 

Bara den som fifflar har något att dölja. Så vad är problemet?