Jan Scherman: Så minns vi äldreförnedringens år 2020

Mina tankar har fastnat i mitten av mars 2020. Det var då det saknades skyddsutrustning på vart och vartannat äldreboende. Säkerhetsföreskrifter nådde inte ut, eller kunde inte förstås av den timanställda personalen. Invandrare, som slitit hårt och räddat äldrevården, men inte fått språkundervisning, utbildning eller fasta jobb. Tänker på att skyddsutrustning skickats till värmeverk, eldats upp och blivit husvärme.

De äldre fick stå i den frontlinje där man i krig placerar kanonmaten så att arméns viktigare soldater sedan kan vinna terräng. De äldre dog på ackord i covid-19. Alltmedan vårsolen tittade fram och dagarna blev längre. De äldre, som inte drabbades, uppmanades spela krocket för att bryta hemmaisoleringen.

Jag är rädd för att vårt samhället kommer att glömma hur allt detta började – äldreförnedringens år 2020.

Jag tänker också på Maj-Britt. 

Hon bodde i ett flerfamiljshus i Bredäng söder om Stockholm. Hennes man Rickard hade gått bort 2010. Då var Maj-Britt 85 år.

Det gick bra ett tag, men så började krämporna komma. Min fru Margareta började kampen för att hennes faster skulle få en plats på ett äldreboende, så som Maj-Britt önskade. Men Stadsdelsnämnden i Skärholmen sade nej och ordnade istället så att fler personer från hemtjänsten kom på hembesök. Dygnet runt-service. Det blev många olika omsorgsfulla personer som kom och hjälpte Maj-Britt med mat, promenader, personlig hygien och medicinering. Sedan fick Maj-Britt svårt att hålla balansen. Trillade ofta. Hamnade på sjukhus. Hemtjänsten fixade. Ringde ibland till Margareta och berättade att Maj-Britt var på akuten. 

Margareta kämpade vidare med Maj-Britts dröm om en plats på ett äldreboende. Tryggt och säkert med proffs dygnet runt och året runt. När det kändes som mest hopplöst så hände det plötsligt. Det var en olycka som förändrade läget. Maj-Britt trillade igen – lårbensbrott. En ny inlaga till den där Stadsdelsnämnden. Ett par månaders väntan. Och så ett ja. Det kändes ofattbart. Maj-Britt fick en egen liten lägenhet på Ekehöjden med underbar personal. 

Här jobbade hela världen och tog väl hand om Maj-Britt. Margareta var där ofta. Jag hälsade på ett par gånger. Det var fint. Maj-Britt dog i oktober 2019. Somnade in med anhöriga närvarande. Hon blev 94 år.

Idag pratar Margareta och jag om hennes faster Maj-Britt med ljusa minnen. Inte ens slutet skymmer den bilden. Men idag säger vi också de märkliga orden – att det var skönt att Maj-Britt gick bort redan i slutet av 2019. Skönt att hon slapp uppleva förnedringsvåren 2020. Att hon slapp uppleva alla skandaler med bristerna i skyddet mot pandemin, att hon slapp se den desperat kämpande personalen som inte fick det stöd och de resurser de behövde. Att hon slapp dö ensam, instängd i sitt rum och utan att vi fått besöka henne. Skönt att hon dog före den omänskliga ackordsdöden.

Jag är övertygad om att många med oss känner igen den där kampen för en plats på ett äldreboende. Det absurda att detta understundom betraktats som en lyx i livets slutskede. Det blev annorlunda efter den första corona-vågen. Plats på äldrevård blev som en förvisning till vanvård och död i förnedring. En plats att till varje pris undvika. Drömmen om äldreboendet som året 2020 förvandlade till mardröm.

Låt oss inte glömma detta.

Jag tänker också på ett par meningar i en unik fotobok skriven av en mycket berömd svensk författare:

”Åldringarnas anseende i ett land följer lagen om tillgång och efterfrågan. Så länge det är få åldringar i ett land, är det fint att vara gammal. När de gamla blir för många blir ålderdomen föraktad och hatad.”

Boken heter ”Ålderdom” och beskriver hur de äldre blivit allt fler i vårt land. Hur de satts på undantag och förpassats till sysslolöshet. Hur samhället skapat en uppdelning i närande och tärande. Hur de äldre blivit inplacerade i en samhällelig balansräkning där stigande ålder mest ses som ökande kostnader som tär på den eftersträvansvärda vinsten.

Låt mig återkomma till denna bok och denne författare.

Tänker också på hur allting uppenbarade sig på slutet av detta år 2020. Sanningen om varför så många äldre tilläts dö. Enligt den ekonomiske analytikern Peter Malmqvist så har Sverige klarat sig bra. Riktigt bra. Värdet av vår bruttonationalprodukt, BNP, har bara sjunkit med 4,4 procent. Vi är bättre än Tyskland, Frankrike, Danmark, Kanada, Japan och många andra länder. Siffrorna publicerades under decembers sista dagar och källan var den ansedda affärstidningen The Economist. Visst, några ligger före Sverige som Kina, Taiwan och vår granne i väster, Norge. De som slår oss i vintersport och klarat skyddet av de äldre bättre. Lyckats hålla nere både smittan och dödstalen. Men denne Malmqvist jublar ändå i en artikel i SvD. Han säger att ”det är svårsmält att den svenska strategin ständigt utmålas som ett misslyckande.” Malmqvist slår fast att ”Sverige är en strålande succé internationellt.” Enda reservationen kom liksom i en bisats från nationalekonomen Lars Calmfors om att den påstådda svenska framgången kostat människoliv.

Det är pengarna som räknas, vilket hörts mellan raderna hela tiden. Det som boken ”Ålderdom” också pekar på. Regeringen har sagt det om än inlindat i termer som att inte stänga ner så mycket att hjulen i ekonomin stannar helt. Lagom restriktioner. Men precisionen i denna riskfyllda avvägning klickade. Det blev inte lagom mycket död. BNP överlevde dock med hyfsad hälsa i behåll. Med andra ord – ekonomisk succé och mänsklig katastrof.  

Mycket illa också för småföretagare, entreprenörer och hela besöksnäringen med hotell, restauranger och friluftsanläggningar. Socialdemokratiska regeringar har historiskt alltid värnat om de stora svenska exportföretagen, så också i pandemin. 

Befarar att felstegen kommer att glömmas hur mycket kritik som den statliga corona-kommissionen än levererade i sin första rapport om äldrevården. Alla politiska partier visste ju hur illa läget var i äldrevården. Både Alliansregeringar och s-regeringar hade i decennier bidragit till nedrustningen, besparingarna och den alltmer bolagiserade formen av äldrevård. Som om varje pensionär ska vara en egen liten resultatenhet i statens, regionernas och kommunernas bokföring. 

Tänker vidare på att beslutsfattare inte längre pudlar. Ingen ber om ursäkt. Alla anser att de gjort rätt – regering, opposition och Folkhälsomyndigheten, FHM. Anders Tegnell själv försvarade sig när Corona-kommissionens kritik blev offentlig. Han hade minsann varnat före alla andra om riskerna på äldreboendena. Jag minns inte detta. Minns dock att Tegnell passade på alla frågor när dödsiffrorna sköt i höjden. Han svarade att misslyckandet med skyddet av de äldre måste utredas innan man drar några slutsatser. När sedan kommissionens kritik kom med stort finger pekandes på både regeringen och Folkhälsomyndigheten så gillades inte slutsatsen.  Det är numera alltid någon annans fel. 

På DN-debatt framträdde nyligen tre äldreutredare från en äldre äldreutredning. Den tillsattes 2014 av dåvarande barn- och äldreministern Maria Larsson(KD). Utredningen visade på en lång rad brister. Mycket av det som uppdagats igen i Corona-kommissionen. Men då, hösten 2014 tillträdde den nya regeringen Stefan Löfven. Vad skulle man göra med äldreutredningens nio månader långa arbete och alla skriande behov som krävde stora ekonomiska insatser? Svaret från socialdepartementets tjänstemän blev att alla handlingar skulle skickas direkt till Riksarkivet, utan att passera några politiker i den nya regering. Rapporten begravdes i ett arkiv, föll i glömska. Det lär nog DN-debattartikeln också göra. 

Corona-kommissionens många förslag till förbättringar kommer att kräva tunga investeringar. Enligt organisationen Sveriges kommuner och Regioner, SKR, handlar det om mångmiljardbelopp. Kommissionen föreslår betydligt fler jobb, fasta anställningar, mer medicinsk kompetens, språkutbildning etc. Ingen har räknat på vad allt det skulle kosta. Annika Wallenskog som är ekonom på SKR, säger att det är orealistiskt att kommunerna ska betala allt. Vem vill betala för de äldre, nu när de är så många som det stod i den där boken – ”Ålderdom”. Vem, vilka?

Tänker och minns. Enligt World Values Survey är Sverige fjärde sämsta landet i världen när det gäller att respektera äldre. Det stod om detta i flera tidningar i början av 2019. Organisationen är en stor internationell sammanslutning av forskare som undersöker värderingar. Vi är mycket bättre på ekonomi. Under alla de decennier som politiker i bred enighet rustat ned äldrevården så har ju Sveriges affärer gått bra. Den där BNP:n har utvecklats fint. Sverige är ett rikt land. Pengarna har flödat. Men fördelningen av samhällets resurser i folkhemmet har inte gått de äldres väg. Inte heller skolans väg, inte sjukvårdens. Den svenska modellen är fokuserad på sifferexercisen i AB Sverige. Länge leve sista raden! De äldre är reducerade till en besvärande kostnadspost. Antalet äldre ökar dramatiskt. 300 000 fler som är 65 plus om bara tio år. Vad stod det i boken jag nämnde tidigare? Föraktet för äldre ökar när vi blir fler. Jag undrar hur många nya krocketbanor Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson anser att det behövs i framtiden så att vi äldre kan må bra? Det var ju han som tyckte vi kunde umgås på det sättet i dessa coronatider för att slippa sitta isolerade inomhus.

Den farliga glömskan. Det var inte bara äldre beredskapslager som hade skickats till värmeverk och eldats upp. Det var inte bara försyndelser från tidigt 2000-tal då vi började avveckla civila akutvårdplatser, militära fältsjukhus, kassera ett stort antal respiratorer och eldade upp i princip all personlig skyddsutrustning. Efter svininfluensan har det genomförts 11 olika studier om behovet av beredskapslager. Inget har hänt. Men eldandet har fortsatt. Under sommaren 2020 slängdes en miljon skyddshandskar i brasan. Och en kvarts miljon operationsmunskydd. Utrustningens bäst före datum hade gått ut. Ansvarige krisbredskapschefen på Socialstyrelsen, Johanna Sandwall, bekräftade siffrorna för Expressen. Argumentet? Farligt att skicka ut utgången utrustning då den skulle invagga användarna i falsk säkerhet. Sandwall hade dock inte köpt in ny utrustning då det saknades pengar. Hänger ni med? Inga skyddshandskar alls skulle därmed vara bättre än de handskar som var för gamla. Det är en ny slags logik à la munskyddsmodellen. Dumt att använda munskydd då det inte går att exakt fastställa skyddseffekten. Stäng inte ner kraftfullt då kan ekonomin skadas. Bättre låta många människor dö och ekonomin rulla på om än i lägre takt. Tack för kaffet, som det heter.

Sedan kom den där förargliga lilla amatörmobilbilden på Stefan Löfven i ett köpcentrum och i en klockbutik. Tänker på hur vi som fyllt 70 förpassades i karantän från mitten av mars då vi inte betroddes att kunna sköta den sociala distanseringen. Att besöka köpcentrum var inte att tänka på. Helst inte handla mat. Hellre beställa hemtransport. 

Stefan Löfvens bästa gren har varit att på riktigt vara en enkel människa, en som alla andra, en hederlig kille från Hägglunds lokverkstad i Östersund. Arbetskamraterna har vittnat om hans hederlighet. En rättskaffens person. Därför kunde Löfven uppfordrande peka på oss alla och kräva att vi tog ansvar. Allt detta förtroendekapital gick förlorat när han gick in i klockbutiken i skydd av Säpo-vakter. Just där och då kom den enkle Stefan Löfven istället att förkroppsliga den politiska gräddfilen. Det misstaget kommer inte att glömmas.

Det är lätt att sörja i dessa tider. Saknaden är stor. Nära och kära som dött. Som inte finns mer än som minnen. Men också extra stor saknad när det gäller ett modigt politiskt ledarskap som inte pekar finger mot folket, utan pekar på sig själv och de folkvaldas ansvar. 

Tänker till sist på att kategorisering är ett steg mot att värdera människor olika. När äldre blir en grupp för sig är ett sådant steg.  Det framgår av boken ”Ålderdom”. Texterna om åldrandets misär varvas med svartvita foton på äldre. De sitter i grupp och tittar med tomma ögon. Ansikten fårade av tiden. Lite luggslitna kläder. Det är i blixtbelysning det vi fått se under året vi inte får glömma. Året 2020, vårsolen som värmde. Dagarna som blev längre. De äldre som trycktes mot kanten mot den gamla ättestupan. Dödstalen som chockat omvärlden och tillintetgjort vårt lands rykte som den välfärdsstat där alla behandlas lika. ”Ålderdom” är en knappt 100-sidig genomgång av läget. Det växande undantag där de gamla placerats. Det där vid sidan av, utanför det livsbejakande samhället. Orden ” de gamla kommer självfallet alltid att få höra att de är tärande” etsar sig fast. Den tickande bomben som heter ökningstakt, fler äldre i en brant stigande kurva. På några sidor dyker plötsligt bilder upp på stora träklubbor. De redskap som påstås vara bevisen för den urgamla ättestupan. Skrönor? Hur ska vi se på det faktum att pandemin fått härja runt närmast fritt på våra äldreboenden?

Boken ”Ålderdom” har skrivits av en av Sveriges mest kända författare, Ivar Lo-Johansson. Han dog 1990. För alla foton står Sven Järlås. Boken gavs ut av veckotidningen Vi. 

Året var 1949. Inte 2020.

Vi borde lärt oss allt detta för längesedan. Vi borde gjort något för lika längesedan. Låt oss inte glömma den här gången.

Om vi minns så kan det bli bättre sedan.