Det var dagen före nyårsafton och jag satt just här framför datorn och lyssnade med ett öra på ”Vinter i P1 ” med Patricia Tudor Sandahl som apropå åldrandet säger. ”Det var musikern Totte Wallin som en gång sa - finast av allt är när människor åldras med värdighet , precis som med gamla gitarrer . En använd kropp och en klang som djupnat. Det vill jag kalla skönhet ”
Mest läst i kategorin
Jag häpnade men kände mig rätt stolt. Det är kul att bli citerad av någon man uppskattar!
Jo jag är intresserad av gamla gitarrer från 50 och 60-talen själva guldåldern då jag präglades av musiken och framtidstron.
I tidningen Teknikens värld annonserade Albin Hagström från Älvdalen att man kunde skicka efter broschyrer på gitarrer från Fender. När dragspelstiderna var över började Hagström att tillverka elgitarrer, av pärlemorn som blev över prydde man vissa modeller. Man öppnade butiker i hela Sverige dit killar som jag vallfärdade. I början av 60-talet fanns det musikaffärer i nästan alla städer som sålde alla möjliga instrument men det var bara Hagströms som hade Fender och Gibson eftersom de även var generalagenter.
I dag är dessa gamla instrument dyrbara samlarobjekt som låter fantastiskt och namnen som Broadcaster, Stratocaster, Telecaster och Firebird påminner om tidsandan och framtidstron.
I samma tidning läste jag om USA:s rymdskapelser, bilarna med längre och längre fenor och namn som ”Skyliner” och ”Thunderbird” med flera, där några av Cadillacs modeller ritades i Italien av Pininfarina som även designade Ferrari.
I England fanns en mängd i dag bortglömda märken som Triump Mayflower, Bristol, Hillman eller Alvis. I Tyskland försökte industrin ta sig tillbaka efter kriget med ex DKW, Borgward – Isabella, Glas eller Messerschmitt. I Sverige var det Volvo eller SAAB.
Farsan var en Saab-farsa från grön 92-a t.om 99-ans gula Combi Coupe´.
Mina intressen tangerar även arkitektur, formgivning och konst. Jag gillar hus som byggts med omtanke där man kan lära sig något. Tessinparken med alla funkishusen på Gärdet i Stockholm, Limhamnsvägen i Malmö eller det blå stadshuset av Alvar Alto i Avesta.
Jag gillar Turning Torso och Norra Hamnen i Helsingborg med Dunkers kulturhus.
Jag njuter av att se Ragnar Östbergs tegelskapelser på Valhallavägen eller vid Värmlands Nation i Uppsala. Omsorg om varje detalj, av respekt, men jag förstår mig inte på ”Arkitektupproret ”.
Jag är uppväxt med Stig Lindbergs fantastiska fantasi och köpte förra hösten en fåtölj på auktion av Carl Malmsten som ritades till amerikabåten Stockholm.
Varje kväll njuter jag av att se en film i min Ox Chair designad av Hans J Wegner 1960.
Senast när vi körde hem från Helsingborg i höjd med golfbanan i Vadstena spelades Sam Cooke på radion samtidigt som vi blev omkörda av en Tesla. Jag berättade för min fru, när Sam Cooke dog 1964 så köptes hans 1963 Ferrari 250 GT Lusso av Dennis Wilson i Bech Boys.
Sedan tänkte jag. De bilar som byggdes då som Jaguar E-type, kom 1962, eller Citroen SM när Citroen köpte Maserati, speglar som överljudsplanet Concorde en framtidstro som dagens unga aldrig kan förstå.
Därför tror jag lite sorgset att dagens Tesla, Poolstar eller vad de nu kallas som många köper för att eventuellt rädda klimatet aldrig kommer att bli veteraner, det kommer inte att finnas elektronik eller batterier nog. Dagens bilar är med få undantag så enahanda och ointressanta att ingen om 50 år kan se någon skillnad.
Jag har alltid varit optimist, dels för att det är roligare, men också med respekt för alla dessa veteran-människor som lagt tegelsten till tegelsten för att vi kan leva det liv vi idag lever. Är det pessimismen eller framtidstron vi ska tradera till kommande generationer? Jag säger som gamle Henry Ford ”Varje gång jag ser en Alfa Romeo tar jag av mig hatten”.
Eller ”Traditionen är släktets samlade erfarenhet om det bästa sättet att göra saker på. Konvention är en speciell generations idé om hur saker ’skall’ eller ’bör’ göras. Den konventionelle är aldrig fri, alltid bunden av sin tids tänkesätt och uppfattning. Han sneglar alltid på tidens ur: vad är klockan slagen?” Björn von Rosen 1968.