Därför kräver jag ny minister

Tankarna kom när jag såg en bild som en av riksdagsledamöterna från mitt län lagt ut. Han talade till en helt tom riksdag och den enda kommentar han fick var från talmannen, som tyckte det var bra att han spritade händerna innan han gick upp i talarstolen.

Det är speciella tider och det kan vi inte göra mycket åt, men en tom riksdag ger ändå rysningar. Demokratins högborg skall sprudla av liv.

Titt som tätt hör jag kommentarer som talar för att vi skall ha färre riksdagsledamöter, färre styrelser och nämnder i kommunerna. Färre politiker helt enkelt! För varje valbar politiker som försvinner ökar avståndet till väljaren och våra möjligheter att påverka. Demokratin försvagas.

Alla behövs, men så länge vi har mer än 4 500 anställda på regeringskansliet förstår jag inte hur någon kan tycka att vi har för många förtroendevalde. 

Det var något skrämmande och otäckt över amerikanska valet. Det otäcka är Trump själv, men det riktigt skrämmande är att över 70 miljoner amerikaner lade sin röst på honom. 

Förutom ett antal tungt beväpnade stollar tror jag att Trump-entusiasterna är som folk är mest, men dom bär på någon form av besvikelse. Jag kan inte USA så bra, men det kan handla om låga löner, arbetslöshet, orättvis fördelning av välfärd och en känsla av att ingen lyssnar, ingen ser och ingen bryr sig. 

Den här gången lyckades den amerikanska demokratin stå emot, men det var inte mer heller. 

Jag känner igen argumenten. Polariseringen. Stad och landsbygd. Kraftig förmögenhetsförskjutning mot de rika. Orättvis fördelning av sjukvård. Grupper framställs som farliga.  De fria medierna ifrågasätts.

Det ligger något pompöst över uttrycket att demokratin måste försvaras varje dag, men tanken är inte så dum. Vi bör i alla fall fundera på hur demokratin kan vitaliseras. I mitt län, Västerbotten, har vi nio riksdagsledamöter. Går du ut i samhället och frågar vilka dom är skulle jag tro att de flesta inte känner till mer än någon enstaka. Jag misstänker att det är nästan lika illa när det gäller kommun och region. Det är ett demokratiskt misslyckande. Hur skall folk kunna påverka om vi inte ens vet vem som skall påverkas? Hur kan förtroende uppstå om vi inte vet vem vi skall ha förtroende för?

Nöjda blir bara de starka grupper som exakt vet vilken tråd man skall rycka i för att få sin vilja igenom. Tror ni att det är normalinkomsttagare, människor på landsbygd och i förorter, pensionärer som jobbat ett helt liv för en taskig pension som drev på privatisering av skolor, och en försäkringssjukvård där de som har råd hamnar först på operationsbordet. Det tror inte jag, men jag tror att det lämnar besvikna människor efter sig, och det är farligt. 

Vad skulle hända om de politiska uppdragen sprids på fler, alltså fler förtroendevalda. Kanske antalet mandatperioder borde begränsas för att vitalisera politiken. Varför inte decentralisera den politiska makten, så det känns att den riksdagsledamot jag lagt min röst på har något att säga till om. Det finns mycket att göra.   

Ett första steg skulle kunna vara en speciell demokratiminister. Idag ligger demokratifrågorna under kulturdepartementet, lite undanskuffat bakom de vanligtvis högröstade kultur- och idrottsfrågorna. Det duger inte.