En andlig relation till våra bortgångna är bättre än ingen relation alls

Mamma blev sjuk av sorg, farmor ville inte leva vidare. “Varför tog Du inte mig i stället?”, frågade hon Döden men fick inget svar. Så småningom accepterade farmor den enda lilla trösten som fanns: att skapa en ny relation till sonen, som nu bodde i en grav.

Jag följde med från allra första stund. Skulle någon fråga mig; ”Var lekte du som barn” blir svaret ”i de Dödas Stad i Buenos Aires”. Jag har verkligen hoppat hage på gatstenarna mellan mausoleerna på den stora kyrkogården Recoleta, numera en turistattraktion; ”ett makabert vackert Nekropolis med ornamenterade marmormausoleer och minnesstatyer av silver och guld.”

      LÄS MER: Drömmar inför döden fungerar lugnande

Där är mina föräldrar begravna och även Evita Peron, de fattigas kämpe, arbetarklassens flicka som på trots skaffade sig ett mausoleum med gravplats bland aristokratin och ända in i döden bröt mot klassbarriärerna. Men numera överges La Recoleta av Buenos Aires-borna.

Nu är det gravplats i en ”Jardin de Paz”(Fridens trädgård)som gäller. I stället för ornamenterade mausoleer, blommor och gröna växter. Som på en vanlig svensk kyrkogård.

Det Pompösa Recoleta är i dag en bedagad skönhet men där finns min historia. Där var jag, en sjuårig flicka som med en vas i handen glatt skuttade mot vattenkranen, ovetande om dödens oåterkalleliga verkan.

Jag älskade att ”åka till graven” som man säger i Sverige. Det var mysigt, farmor och jag satt inne i ”huset” på en sammettsklädd bänk och talade med pappa. Vet du pappa, den elaka flickan skar mig med en sax i kinden och jag som var så snäll. Samtal med en död far kan verka terapeutiskt.

      LÄS MER: En hjärna bedövad av sorg ifrågasätter inte kostnader

Jag tror farmor förmedlade en existensiell sanning: att skapa en ny andlig relation till våra kära bortgånga är bättre än ingen relation alls. Visst kan man bära den döde i sitt hjärta, strunta i kollektiva ritualer, men för mig är Allhelgonadagen i Sverige enastående.

Jag har upplevt minnesdagen i ”De dödas skog”, Skogskyrkogården i Stockholm som är listat som “Mänsklighetens arv”. Det är mycket mer än högresta tallar. Det är bokstavligen en skog av tända ljus i mörkret och en fridfull arme av män, kvinnor och barn som går in i skogen för att hedra minnet av de som en gång levde.

Det sägs att Sverige är västvärldens mest sekulariserade land men jag håller inte med. På Allhelgonadagen upptäckte jag som nyanländ en rörande “religiositet” som inte dikterades av kyrkliga institutioner utan av en stark andlig relation till de kära bortgånga. En sorts hemsnickrad religion vars kyrka var och är människornas hjärtan.

      LÄS MER: Myndigheter säger nej till Bosse Larsson sista önskan

”En som kom hit utan föräldrarna har ingen gravplats att gå till för att tända ljus på Allhelgona”, anförtrodde jag min svägerska Lena. ”Kom till graven med bilder av Adela och Enrique”, svarade Lena.

På Allhelgonas nattliga dag tände vi ljus för två pappor Åke och Enrique och två mammor Adela och Märta, från Argentina och Sverige. Skogen doftade tillhörighet. Vi var tre vuxna bland tusentals andra som talade med sina kära döda.