En hjärna bedövad av sorg ifrågasätter inte kostnader

Du som har läst mina krönikor här tidigare har kanske märkt att jag skrivit dem ur ett humoristiskt perspektiv, men den här gången blir det allvar. Rent av begravningsstämning.

      LÄS MER: Myndigheterna säger nej till Bosse Larssons sista önskan

Dagen efter att min mamma gått bort hade jag och mina systrar ett möte på begravningsbyrån. Det var en mycket obehaglig upplevelse. Jag levde i tron att begravningsentreprenörernas honnörsord var respekt och taktfullhet. Men inte i det här fallet. “Vår” begravningsperson betedde sig som en ovanligt forcerad säljare av, låt oss säga catering. För en cateringtillställning med ett oerhört pressat tidsschema, kändes det som. I sittande möte skulle vi inom fem minuter formulera dödsannons, bestämma symbol, dikt, kista, urna, kyrka, datum för begravningen. Dessutom skulle vi göra det med dörren öppen till allt annat som försiggick på begravningsbyrån.

Eftersom vi fortfarande var i chock över att precis ha förlorat vår mamma, försökte vi säga att vi ville fundera och inte kunde bestämma allting där och då. Men för det fick vi inte förståelse, utan vi blev istället i tämligen bryska ordalag upplysta om att det var lag på att begravningen måste ske inom en månad från dödsfallet, så här gällde det minsann att inte grubbla för länge. ”Det kanske känns jobbigt för er, men jag håller på med sådant här varje dag” var den överslätande förklaringen som föga imponerade på mig. Den som dagligen arbetar med sörjande människor borde veta att man går varsamt fram.

      LÄS MER: Artur Ringart – “Mitt livs svåraste intervju”

När jag sedan fick se kostnaderna för byråns arbete minskade inte direkt obehagskänslorna. Det stod så klart att en del av affärsmodellen går ut på att maximera intäkterna som kan härledas till hjärnor bedövade av sorg. Till att människor blir skräckslagna över känslan av att den döde inte hedras tillräcklig om man håller igen eller ifrågasätter kostnader.

Om en bröllopsannons hade kostat lika mycket som en dödsannons hade det inte blivit några bröllopsannonser. Och vem har sinnesnärvaro att ifrågasätta en så obehaglig kostnadspost som transport till bårhus? Ingen, skulle jag gissa. I vårt fall gick den resan på tusen kronor per mil.

Det forcerade i mötet hade gissningsvis som syfte att vi inte skulle hinna sansa oss och komma på att vi själva kunde ordna saker som att förmedla annons, ordna mottagning och göra program. Sådant som begravningsbyråerna tar duktigt betalt för om det sköts via dem.

Det är möjligt att jag haft en osedvanligt dålig erfarenhet som inte är typisk för branschen, men kostnaderna talar ändå sitt tydliga språk. Här finns det moraliskt tveksamma hundar begravda.