Jag saknar min ungdoms vinylskivor

Under många år var det den betydligt smidigare CD-skivan som gällde tills den ännu enklare digitala nedladdningen tog över och vi förlorade flera generationer som nästan aldrig hört talas om eller sett en vinylskiva. Men ett så pass välljudande, vackert och klassiskt format att presentera ljud på kan inte dö och vinylen är nu på stark frammarsch och alla artister med självaktning släpper sin musik på vinyl och digitalt, det är istället CD:n som är på väg att dö.

Hösten 1965 var en stor dag för mig men en mindre bra dag för min storasyster, tio år äldre än jag. Tillsammans med mamma, tryggt hand i hand, var vi på väg till EPA på Kungsgatan och i min fria hand höll jag närmast krampaktigt i en kär ägodel, en singel med Thore Skogman. Det var “Skogaholmsvalsen”, en reklamskiva han gjorde för den populära brödfirman och nu skulle jag få den signerad då Thore besökte det stora varuhuset i Göteborg.

Tyvärr var jag inte ensam om mina planer. När vi kom in i butiken mötte vi en kompakt mur av ryggar på äldre tanter i hatt som alla stod och viftade med samma gratissingel i handen. Den ömma modern vände sig vänligt men bestämt mot storasyrran och krävde att hon skulle plöja sin väg mot den minimala scen där Thore Skogman till dragspelskomp just då sjöng några av sina kända låtar.

Jag ska aldrig glömma den blick av skam blandad med ilska som min då tonåriga syster, med helt andra idoler, gav mig när jag mottog skivan med ett nästan läsligt namn på framsidan. Lyckan var fullständig men tog sitt pris …

      LÄS MER: Ju äldre jag blir desto snabbare går åren

Inget ont om Thore men min musiksmak förfinades, mycket tack vare syrran som lirade Beatles- och Stonessinglar på den lilla skivspelaren med högtalare i locket som fanns i de flesta hem vid denna tid. Hon stängde in sig för sina yngre jobbiga bröder men vi stod tysta som möss utanför dörren och njöt av “I Feel Fine”, “Drive My Car”, “Tell Me” och “Satisfaction”. Om vi syskon då vetat hur högt detta ”svarta guld” idag skulle värderas på skivmässor och auktionssajter så skulle vi nog tagit bättre hand om skivorna och försiktigt lagt dem i sina fina bildomslag. Nu hamnade de tyvärr ofta som en pannkakslagg på varandra, Emile Ford, Sven-Ingvars, Connie Francis, Roy Orbison, Siw Malmkvist, Cliff Richard och andra höjdare från popmusikens starkaste och mest varierade årtionde.

Till slut brann motorn på den hårt använda grammofonen och efter mycket tjat fick vi ungdomar en ”riktig” stereo med separat skivspelare, rejäla knappar för bas och diskant och högtalare som framstod som gigantiska jämfört med vad vi haft tidigare! Nu kom också LP-skivan in i våra liv vilket diametralt förändrade hur man lyssnade på musik. Från att tillsammans med kompisar ha spisat sjutummare där man hela tiden fick vända sida och byta platta stup i kvarten så kunde man nu i sin ensamhet lägga den stora vinylen på skivtallriken, lägga sig på sängen i pojkrummet och njuta av ungefär tjugo minuter musikmagi med lampan släckt. Det hade blivit 70-tal och popmusiken utvecklades, låtarna var längre, hårdare, flummigare och omslagen var ofta utvik med fantasifulla illustrationer. Storasyster hade flyttat hemifrån och nu stod jag ensam utanför storebrorsans rum och tjuvlyssnade på Deep Purple, James Gang, Black Sabbath, Vanilla Fudge, Led Zeppelin och Ten Years After.

      LÄS MER: En klassisk kulturyttring på väg ur tiden

I början av 80-talet hade jag byggt upp en imponerande vinylsamling med allt från pop och rock till klassiskt och jazz och skivorna hade ett eget rum som de delade med diverse slagverk i min lägenhet i Göteborg. Då slog den nya tekniken till med den lilla silvriga disken i plastomslag – CD-skivan hade gjort sitt intåg och plötsligt kändes vinylen antik, ömtålig och skrymmande!

Jag erkänner att jag blev alldeles tagen av det digitala, rena ljudet och det gick så långt att jag faktiskt sålde stora delar av min fina skivsamling till förmån för CD:n. Men efter bara några år upptäckte jag den digitala diskens nackdelar. Ljudet hade ingen värme och även om jag inte saknade knastret i tysta partier på en vinyl så gillade jag det lilla knäppet när pick-up-nålen möter det graverade skivspåret. Sedan är det bara att lägga ett CD-fodral bredvid ett vinylomslag så förstår alla hur mycket läckrare och lättläst det är med ett vinylalbum. Det ena är en förvaring medan det andra är ett konstverk!

För tio år sedan gjorde vinylskivan comeback på allvar och jag har numera sålt nästan hela min CD-samling och med råge köpt tillbaka min vinyldito för på skivmässor hittar man alltid plattor som man inte visste att man behövde!

Jag har även lyckats få yngsta dottern att älska det vackra välljudande formatet. Tillvägagångssättet var lika enkelt som genialt, för några år sedan köpte jag hennes favoriter Daft Punks alla album på vackra vinylutgåvor i födelsedagspresent och sedan den dagen är hon frälst!

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet