Energikicken!

Vi lever i en orolig och vilsen tid. Det har människor gjort förr. Men uppgivenhet har aldrig fört med sig framsteg, tvärtom. Därför oroar det mig så starkt att, i snart sagt alla samtal jag har med olika människor, kryper oron och ilskan fram. Över politiken, klimatet, brottsligheten. Verkligheten.

Men häromdagen var jag tillsammans med nära vänner på långlunch hemma hos en yngre släkting, som fått en svår sjukdom. Utsikterna för honom är inte särskilt goda, utgången tas för given. Han vägrar acceptera detta och säger att han just nu är sjuk men snart kommer att bli bättre. Det hoppas vi alla.

När vi dukat upp maten vi haft med och tänt levande ljus, som besvärjelse mot det trista decembervädret, vidtog ett glatt pratande. Vi förstod snart att alla negativa samtalsämnen sedan länge var förbjudna i detta hem. Det fanns bara plats för skratt och goda historier. Ingen kom på tanken att som vanligt i många umgängen gnälla över vädret, hyreshöjningarna eller köerna i vården.

Det kom därför (?) att bli en sällsynt rolig lunch när vi alla generöst delade med oss av minnen och de former av ”misslyckanden”, som med tiden förvandlats till dråpliga berättelser.  Vår släkting bidrog nog allra mest, han har alltid haft en lätt galen sida. 

När jag vid mörkrets inbrott begav mig hemåt, kom jag på mig med att belåtet gå och nynna. Mungiporna var uppdragna, trots att det småduggade och blåste hårt. Den oro vi alla känt inför lunchen med släktingen (”hur skulle han må?”) var försvunnen. Och det var helt och hållet hans förtjänst. Hans energi och livslust smittade av sig på oss andra, liksom hans inställning till livet; det mesta ordnar sig om man tror och vill!

Hemligheten bakom ett gott liv påstås – förutom motion och bra kost – vara nära kontakter med vänner och släkt. Men den här lunchen fick mig att återigen fundera över hur vi uppträder när vi ses. Hur mycket energi vi så ofta lägger på att klaga på saker och ting. Hur det bli om vi i stället varje gång bestämde oss för att inleda varje möte med minst en god nyhet eller bra historia?

Jag vågar inte utnämna detta till ett nyårslöfte men åtminstone en ambition.