Alla är förlorare i historien om Kevin

Bilderna och filmsekvenserna hemsöker mig plötsligt och oväntat. När jag passerar en lekplats och ser glada barn gräva en tunnel till Kina. På tunnelbanan när en trött fyraåring lutar sitt huvud mot pappas trygga bröst. När ett ledset barn i neongul väst blir tröstad på daghemmets gård.

Det är då min näthinna ockuperas av bilden på den mördade Kevin, han med det lockiga håret, den glittrande blicken och de långa ögonfransarna. Det är då jag ser bröderna Christian och Robin, bara sju och fem år gamla i en förhörsstol på polishuset i Arvika.

Det är då jag ser Rolf Sandberg i polisuniform hötta med fingret åt femårige Robin och säga:

”Får jag klargöra en sak!”

Till en femåring. Som är alldeles ensam i rummet med en stor, vuxen polisman. Jag ser polisen trycka ner Robins viftande arm, och den store mannen säger bestämt till lille Robin:

”Titta mig i ögonen!”

Jag ser att den lille pojken med solblekt hår blir rädd. Robin förstår inte vad polisen säger eller vad han vill, hör bara den bestämda rösten, ser polisen och hans uniform. Han försöker vara till lags, ge de svar han tror att polisen vill ha.

Jag ser rummet med de blå institutionsstolarna. Den lille Robin som drar i strumporna, ligger, står på huvudet, faller ur bild. En pojke som har lek och spring i kroppen. Som inte förstår varför han är där, som bara vill därifrån. Ut i sommaren. Men han blir utsatt för ett korsförhör av en polis som lever i en värld där brott är en del av livet och vardagen. Där man måste ”komma framåt”.

Och när polisens ord har studsat fram och tillbaka mot den lille killen några gånger anser polisen att han har fått en ”stenklar berättelse”, ”ett mycket detaljerat erkännande”.

Och nu, nästan tjugo år senare, säger Robin i tv-dokumentären att han var rädd varje gång de förhörde honom. Att han inte visste vad han skulle säga. Att han ville hålla med, att han ville att de skulle bli glada och nöjda.

Förundersökningsledaren, polisen Rolf Sandberg skrev kriminalhistoria. Han ”löste” mordet på lille Kevin. Barn hade mördat ett barn. Unikt. Han blev berömd. En hjälte. Fick vara värd i det åtrådda programmet ”Sommar”. Det var han som löste fallet. Han blev vinnaren.

Men är inte alla förlorare i den här tragiska historien? Lille Kevin, Robin, Christian, pojkarnas mor, far och styvmor. Och polisen Rolf Sandberg.

Lille Kevin fick aldrig leva det liv han fått. Kevin och Robin fick inte längre vara bästa lekkamrater. Kevins föräldrar förlorade sin son, pojken med den glada blicken och de långa ögonfransarna. Bröderna Christian och Robin blev utpekade som mördare. Förlorade sin framtid. Och deras pappa, mamma och styvmamma försökte stänga dörren till traumat. Inte prata om det, inte tänka på det. Så att såren skulle läka. Samhället, som de litade på och som de trodde ville deras barns bästa, hade förgripit sig på dem. De litade ju på experterna, de som kunde och visste.

Pojkarna ville glömma, men kunde inte. Det som hände har gnagt inom dem i nästan tjugo år. Varför blev det så här? Var det vi? Är vi barnamördare?

I alla år, under barndomen, ungdomen och nu i vuxenlivet har bröderna levt med något de inte kunnat få svar på. Den stora hemligheten har de inte vågat tala med utomstående om. De har bara delat den med varandra. De lever i ett ingenmansland, där upprättelse är svår att få. Det finns ju ingen dom som kan rivas upp.

”Hela samhället krävde svar, en lösning”, säger polismannen Rolf Sandberg i dokumentären.