Allt är inte och bör inte vara politik

Allt är dock inte politik – och allt kan inte lösas på politisk väg. Men det låter lätt så när man lyssnar till politiker. Det är som om allt skulle ordna sig bara anslagen ökade till verksamheterna och bara det stiftades nya skarpare lagar och bara olika skatter kunde höjas.

Oavsett partitillhörighet frestas politiker att lova och ”vidta åtgärder” för än det ena, än det andra. Men ett samhälle står inte starkt utan aktiva och ansvarstagande medborgare.

Nyligen kom jag att prata med en god vän, som också varit politiskt aktiv på lokal nivå. Vi talade om hur det var när våra barn var i tonåren, de oroliga nätterna och hur det nu kan bli för barnbarnen, när de kommer i tonåren.

Vi kunde snabbt konstatera att det inte var så värst mycket lugnare för 20 år sedan, när våra barn hängde ute på stan.

Kring lucia, valborg, skolavslutningar – eller vanliga helger – samlades även då ungdomar i stora skaror vid tunnelbanestationer eller i parker. Många hade bara kul, men inte alla. Det förekom mycket fylla, droger, stölder och även våldtäkter.

Ibland var polisen på plats, liksom fältassistenter eller några tappra vuxenvandrare, som inte nödvändigtvis hade egna barn, men som alltid ställde upp. Men sällan sågs ”vanliga” föräldrar där.

Kanske är det så illa, funderade min gode vän, att vi politiker tubbat många föräldrar att tro att samhället ska ta ansvar för deras barn och ungdomar? Att någon annan ska göra jobbet?

Jag önskar därför att politiker oftare hade modet att skicka tillbaka ”bollen” och fråga: ”Och vad gör du själv då? Vet du t ex vad ditt barn och hennes/hans kompisar har för sig ikväll?”

När samhällsdebatten rör ungdomar har vi – och det var likadant för 20 år sedan – en tendens att gärna tala i termer av problem; de dricker för mycket, röker, äter onyttig mat, motionerar inte, ser fel tv-program, sitter för mycket framför datorn, läser inga böcker, är våldsamma…

Hur blir man som människa tro, när förväntningarna är så negativa?

Många av oss vuxna är oroliga för stökiga ungdomar, men inte alltid hur det ska gå för dem, utan för vad som ska hända oss, om vi råkar på dem. Men dagens unga är knappast sämre än tidigare generationers. Och om så vore, vems är felet då?

Ungdomsbrottsligheten och våldet har ökat, det är sant, men inte så mycket som många tror. Många är rädda. Jag är också rädd, men kanske mer för den ökande rädslan, den som gör att människor inte ingriper. Som får dem att hellre titta åt ett annat håll.

Nu bortgångne Anders Carlberg, grundare av Fryshuset och min mentor, sade ofta att vi framför allt har ett vuxenproblem, inte ett ungdomsproblem:

”Det är svårt att få vuxna att ta del av ungdomars vardag”, konstaterade han redan då, på 1980- och 90-talen. ”Men tvärtemot vad vi tror, så längtar unga efter mer kontakt med vuxna och det behöver inte alltid vara med just föräldrarna.”

Den gammaldags auktoriteten finns inte längre. Vi må ibland beklaga detta. Men med engagemang kommer man långt. Jag önskar därför att fler tog kontakt med unga, intresserade sig för deras verklighet och offrade lite mer av sin egen bekvämlighet.

Framför allt önskar jag att vi inte ska vara rädda för ungdomarna – utan om dem!