Är jämställdheten under attack?

Alice var född 1924, tre år efter att kvinnorna i Sverige fick rösträtt. Hon uppfostrades i en stor familj i Gästrike-Hammarby, en bruksort sydväst om Sandviken. Och där, som på så många andra ställen i Sverige, växte sig arbetarrörelsen stark. Arbetarna reste sitt eget Folkets Hus, och det var inte bara manlig råstyrka som lade sten till sten i det nya samhällsbygget. Också kvinnokraften fanns där.

”I natt drömde jag om att jag höll tal i Folkets Hus”, sade Alice när vi besökte henne på demenshemmet. Hon hade en dag när huvudet stundtals var klart och vi fick hålla skärvor av hennes liv i våra händer. Hon var då närmare nittio och hade bara något halvår kvar innan Alices alzheimer blåste ut hennes svaga livslåga.

På hemmet hade hon ett fotografi som hon tyckte om att titta på. Det var en bild av damernas fotbollslag i Gästrike-Hammarby. Själv var hon sjutton år på bilden och spelade hård back i laget. Hon står på huk längst fram, en hand på vänster knä. Vit tröja med snörning, vita kortbyxor. Ett spänne i det röda håret. In i det sista kunde hon namnen på alla spelarna, alla väninnor, som liksom hon var långt, långt före alla svenska damlag i fotboll som så småningom började tas på allvar i sportsammanhang.

När Alice gifte sig blev det ett äktenskap där hon och Nils stod i bredd. Klart att båda skulle arbeta och sörja för att de fick ett bra liv. De hade sett tillräckligt av armod, och nu bjöd samhället på nya möjligheter. Så Alice började arbeta på Posten och sonen Arne gick i den nya lekskolan, som byggts på gården mellan de nya, moderna flerfamiljshusen.

Som en skugga i bakgrunden fanns Alva Myrdal, hon som drivit frågan om att det måste bli lättare för kvinnorna och den nya tidens familjer att både arbeta och ha barn. Utan Alva hade det knappast blivit några lekskolor eller senare tiders daghem.

”Ja, tänk så bra man fick det!” sade Alice. Alltid tacksam.

Jag tänker ofta på Alice, och lite extra nu på kvinnodagen. För mig var Alice och hennes liv den nya tidens kvinnokraft. Den som föddes med folkhemmet. Och den som frodas i vår tid. Jag åker till det som i vår nya ordlista kallas “utanförskapsområden” och till och med no-go- zoner. Jag ser fäder som är födda i en annan del av världen. Som drar barnvagnar. Som är föräldralediga. Jag går till badhuset och ser hur dessa pappor sätter färgglada ärmpuffar på sina telningar. Lär dem simma. Jag blir glad när jag inser att pappamånader för så många blivit en självklarhet.

Men vi lever i en ny tid. Det vi tar för självklart är satt under press. Riskerar vi en backlash? Kan mannen over there och alla hans följare också bryta ner den jämställdhet vi uppnått i Sverige? Är den under attack?

Den brittiska kolumnisten Katie Hopkins som skriver för Daily Mail påstår att feminismen är de nya extremisterna i Sverige. Att de är en del av den maffia som USA:s president Donald Trump har lyft fram. Att feministerna tystar den ”förskräckliga situation” som flyktingarna har skapat i Sverige.

Ska den svenska jämställdheten dras med i fallet när diskussionen om flyktingar, invandrare, brottslighet och våldtäkter blir allt mer polariserad? När nya ”sanningar” om Sverige etableras både här hemma och utomlands.

Vad hade Alice sagt?