Börjar Svenska kyrkan bli desperat?

Stämningen i min församlingskyrka den första söndagen i advent var uppsluppen, de sista platserna var tagna långt före klockringningen. Det pratades och skrattades i bänkarna som på ett bättre cocktailparty, mobilerna var påslagna och många var uppklädda till tänderna. Det är nya tider. Vår manlige kyrkoherde är öppet homosexuell, den assisterande kvinnliga prästen talade i sin predikan om #metoo-rörelsen och det patriarkala samhället. Alla applåderade de skönsjungande körerna och man kunde swisha in sin kollekt.

        LÄS MER: Ät Bambu – med gott samvete!

Innan högmässan började samtalade jag med mina bänkgrannar om de olika aktiviteterna i programbladet och kyrkans nya utbud. De tipsade mig om ”orgelmassage”. Vad då? ”Googla” får du se, blev det roade svaret. Väl hemma gjorde jag så och läste om organisten som spelar Bach samtidigt som ett antal massörer går runt bland bänkraderna och ger besökarna nack-och axelmassage. Flera församlingar erbjuder nu detta.

Börjar Svenska kyrkan bli desperat?

Jag läser vidare. I kyrkobladet erbjuds, utöver samtalsgrupper och öppen förskola, även Taiji Qigong samt möjligheter till samtal med präst under en runda i löpspåret (!). Grannkyrkan har på sitt program soppluncher, filmkvällar och yoga och konfirmationslägren lockar med jägarexamen, golf och ridning.
Kyrkan har bejakat förändringarna i samhället. Jag kan inte bestämma mig för om detta är bra – eller inte.

      LÄS MER: Vad är det för fel på karlar i trafiken?

På den tiden jag fortfarande var medlem och betalade kyrkoskatt undrade jag varför kyrkan inte klev ut i ”samhället”. Varför var predikningarna ofta så ointressanta när många präster samtidigt höll uppskattade och relevanta föredrag på kommersiella företagsevent? Varför fanns inte präster på krogen dit många ensamma själar sökte sig? Varför var de inte vara mer synliga på sjukhusen eller parkbänkarna? Jag har blivit ”bönhörd”. Inte så att kyrkans män och kvinnor tar emot bikt på krogen, däremot verkar vårt rastlösa sökande efter enkla lösningar ha letat sig in också i kyrkan.

När jag för en tid sedan besökte katolska St Eugenia kyrka för att lyssna till en bekant som vigts till präst, satt jag och mitt sällskap – i väntan på att mässan skulle börja – glatt pratande i bänken. Vi blev då vänligt men mycket tydligt hyssjade. Stillhet och inre bön gällde. På något sätt kändes det befriande, även för en icketroende. Detta var på allvar. Själva mässan var däremot en glad tillställning.

      LÄS MER: Jag gick i min pappas fotspår på Mallorca

När familjen samlades till middag på adventskvällen, tände äldsta barnbarnet första ljuset i den mossprydda ljusstaken och vi sjöng tillsammans ”Hosianna, Davids son”. Högt, högt så det skallrade i takkronan. Det kändes helt rätt!