Därför är det rätt att köpa in svindyra stafettläkare

Jag ska ge ett par exempel så ni förstår hur jag tänker. I mitt hemlän Västerbotten är vi på väg att slå ett obehagligt hyrläkarrekord. Vi närmar oss 200 000–kronorsvallen. Landstinget har under hösten betalat 194 475 kr för en ortoped för en vecka. EN VECKA. 194 475 kr! Det finns fler nästan lika dyra veckor. En gynekolog, en labbläkare och så vidare.

      LÄS MER: Äldre människor har för liten plats i samhället – inte för stor

Hur kan politikerna hantera våra skattepengar på det sättet var min första tanke. Jag var bestört, men jag tänkte vidare och då blev det svårt. Om det var jag som behövde vård, eller en närstående. Ja, då hade jag nog applåderat beslutet utan tanke på prislappen. Hjälp när vi är sjuka måsta väl går före det mesta? Det är grunden för ett demokratiskt välfärdssamhälle. Medborgaren måste kunna känna sig säker på att sjukvården finns när den behövs. Efter mycket funderande har jag bestämt mig. Jag tycker att landstingsledningen gör rätt när man köper dessa svindyra stafettläkare. Rätt, men ändå blir det så fel!

Vänd på perspektivet. Vi alla har betalt en utmärkt utbildning till läkaren. Våra pengar ger hen en bra lön hela livet, anseende och status. Vi medborgare har gjort en jättesatsning för att försäkra oss om vård när den behövs. Är det då moraliskt försvarbart att läkaren inte nöjer sig med den uppoffring vi redan gjort utan utnyttjar situationen och begär ännu mer. Mer pengar och mindre ansvar känns det som, eftersom hyrläkaren knappast är kvar vid återbesöket. Vi patienter betalar, men tappar också den trygghet som kontinuitet ger. Självklart behövs dom, men varför inte ett vanligt hederligt vikariat?

      LÄS MER: Hur kan en smiley ersätta hederlig gammal brevväxling? 

Jag ser ofta reportaget med landstingsrådet som måste försvara dessa hysteriska hyrläkarinköp, men jag ser aldrig reportaget om den som tömmer landstingskassan. Var är tvärtom- frågorna? Ett annat exempel. Hörde ni reportagen i Sveriges Radio för ett par veckor sedan om hur många som dör ensamma? Skrämmande siffror! Av de som dör i vården är 16 procent ensamma i dödsögonblicket. På vissa sjukhus dör hälften utan att någon sitter vid sängen eller håller i handen. Reportern frågade: ”Vad tror du de anhöriga tänker när dom hör de här siffrorna” och verksamhetschefen som var fullproppad med dåligt samvete svarade: ”Jag tror det skrämmer dom. Anhöriga förväntar sig att någon sitter där” Relevanta och riktiga frågor, men var är det omvända perspektivet? Frågan till den anhörige: ”Varför var du inte där?” Döden är väl ändå en så stor händelse att en anhörig måste kännas bättre än en obekant i vit rock? Båda behövs, men i första hand en anhörig och när det inte går måste samhället träda in.

Meningen är inte att skuldbelägga, men tar vi inte för stor risk om vi suddar ut förståelsen för vårt eget ansvar. Om vi lär oss att det alltid beror på någon annan, på samhället, på politikern? Det håller inte! Samhället räcker inte till, och i takt med att kraven ökar blir det de starka som tar för sig och de som inte hörs blir utan. Det är inte ett bra samhälle!