Alla borde ha en sexåring. Kanske går det att låna någon annans?

Här kanske läsaren väntar sig en rysande berättelse om generationskonflikter och ett uttråkat barn. Vi hade också våra farhågor. Men veckan blev helt underbar – och det kändes så tomt när han rest hem igen.

      LÄS MER: Gör tidsandan oss sjuka?

Vi bilade ned genom Sverige och åt vår matsäck vid en liten sjö. Vattnet var alldeles stilla, ett par änder simmade i närheten. Jag tror att stillheten grundlades redan där.

När jag packade upp hans väska såg jag Ipaden och det lilla dataspelet. Han frågade inte efter dem första dagen, inte heller andra. Spelen blev liggande i väskan hela veckan …

Så vad gjorde vi då? Den lille malde på som en kvarn, pratade oupphörligt. Det blev många diskussioner. Om livet och om döden. Vad krabbor äter till middag. Varför myrorna går på led. Varför grannens tupp hade flera fruar, inte bara en. Vilket godis som smakade bäst. Om den sjuka truten i viken skulle klara sig, trots skadad vinge. Hur gammal grannen var. Varför havet är salt. Varför, varför, varför…?

I smyg googlade vi fram svaren. Och möttes av den obligatoriska uppmaningen: ”Berätta en saga som inte finns!”

Ibland räckte inte fantasin till. Han accepterade storsint att vi ibland fick ta till andras berättelser, som Torbjörn Eglers ”Hackebackeskogen” eller Tove Janssons historier om Mumindalen – böcker som vuxna läste för mig för över 50 år sedan och som vi läst för våra barn.

      LÄS MER: I dag skjuter vi salut för våren!

Vi är inga idealiska morföräldrar, maken och jag. Tro inte det! Vi är med ålderns rätt lite bekväma, gillar att läsa morgontidningen och äta frukost i lugn och ro. Men det fanns föga utrymme för sådan lyx under denna vecka.

För om barnbarnet stillade sig, gjorde vi det också. Med honom.
Inte ens med egna barn tror jag vi unnade oss att sitta på bryggan långa stunder och bara stirra ned i vattnet. Se sjögräset vaja, krabborna krypa iväg, ett fiskstim passera. Eller bara lyssna till vinden.

I korta ögonblick återupplevde jag magin i min egen barndom och förstod – lite sorgset – hur mycket jag gått miste om genom att hasta genom livet. Alla borde ha en 6-åring. Kanske går det att låna någon annans?