Därför tar fisken slut i Östersjön

Klassiska Oskars surströmming är hotad, rapporterar SvD. För två år sedan fick de upp 100 ton strömming. Förra året bara 60 och i år ynka tio ton. Det är lite, men räcker till årets surströmmingspremiär i alla fall.

Vad är det som händer? Alla kustfiskare längs Bottenhavet vittnar om samma sak. Det finns ingen fisk längre. De måste lägga ner.

Strömmingen, som sillen kallas norr om Kalmar, är den vanligaste fisken i Östersjön och den ekonomiskt sett mest betydelsefulla. Strömmingen simmar från öppet hav in till kusten för att leka. När den nu försvinner, eller som kustfiskarna säger, fiskas upp av några gigantiska trålare ute på öppet hav, blir också sälar, fåglar och rovfisk av med sin mat. De svälter.

Sillen har också blivit magrare, växer långsammare och blir könsmogen tidigare, förr efter tre år, men nu redan efter ett.

När sillen försvinner blir det mer småspigg. De äter upp larver och ägg, vilket gör att rovfiskar som gädda och aborre blir färre. Det blir också mer alger eftersom spiggen äter de mindre kräftdjuren som brukar äta algerna. Se där; naturens kretslopp rubbas.

Kustfiskarna menar att det är de stora trålbåtarna som tömmer Östersjön på fisk. De har mindre maskor i trålen och därför tar de allt.

Forskarna på institutionen för akvatiska studier, SLU och internationella havsforskningsrådet, ICES säger att det finns gott om strömming. 2021 fiskade 20 stora industritrålare upp 96 procent av all svensk fångst i Östersjön. Exempelvis drog fem trålare upp 15 600 ton strömming i södra Bottenhavet 2018 medan fritidsfisket bara tog upp 86 ton samma år enligt BalticWaters 2030.

De senaste fem åren har har det svenska trålfisket tillåtits öka med hela 70 procent. Många menar att problemet är att de stora trålarna fiskar för mycket för nästa kusten. 2014 var 20 procent av deras fångst i området fyra till tolv sjömil från kusten. 2018 var uttaget 30 procent. Om gränsen flyttades ut till 12 sjömil kan de kustnära fiskarna få fisk igen.

Beståndet i centrala Östersjön har minskat med över 80 procent jämfört med 1970-talet förklarar Henrik Svedäng, docent i marinbiologi vid Havsmiljöinstitutet.

Det finns stor risk att strömmingen går samma öde till mötes som torsken, vilken är nära försvunnen på flera platser.