Demokratin måste visa muskler

På 90-talet skrev jag en bok om skinnskallar*. Uppdraget kom från Per I Gedin, bokförläggare – och jude. Han ville förstå hur någon frivilligt kunde ansluta sig till en så avskydd grupp.

Som ordförande för Fryshuset var jag med om att försöka ordna andra aktiviteter för dessa grabbar, men även att tillsammans med Emerich Roth, överlevande från Auschwitz, skapa en avhoppar-jour. Många lämnade den rasistiska miljön, i huvudsak för att de inte orkade hata längre. De ville efter några år in i värmen, de ville bli vanliga ”svenssons”.

Det som på den tiden förenade skinnskallarna behövde inte vara mer än uppfattningen att ”samhället var skevt”. De fritidsaktiviteter som erbjöds uppfattades som töntiga, man ville vara med om något ”häftigt”. Och det fick man som skinnskalle.

På köpet fick man också en antisemitisk världsbild, en ny klädkod och ett märkligt vurmande för vikingatiden. En av killarna jag intervjuade sade frankt: ”När jag blev skinhead då blev jag poppis, tjejerna började titta. Tidigare var jag ingen, en nolla.”

Boken tog mig ett halvår att skriva och det blev uppenbart att många av skinnskallarna hade blivit mobbade som barn, en klar majoritet hade levt utan sin pappa eller haft vad vi slarvigt kallar ”trasiga hemförhållanden”. Däremot inte alla.

I gängen återfanns också söner till lärare, poliser, journalister och politiker; etablerade medborgare som inte förstått vad som hänt och som på olika sätt försökte förmå sina barn att lämna vit-makt-miljön och de nyfunna ”vännerna”.

Även journalisten Gellert Tamas, som jag då samtalade med och som själv följt skinnskallarnas framfart, ansåg att det handlade om identitet, en önskan att vara någon och menade att Hjalmar Söderberg fångade just denna önskan i raderna:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

För som skinnskalle kunde man åtminstone bli duktig på att vara värst!

Men alla lämnade inte. Ur skinnskallekretsen föddes en än mer extrem grupp, välorganiserade, vältaliga. Det är dem vi nu ser.

När Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) i fjol dök upp under politikerveckan i Visby trodde många med mig att det måste varit en engångsföreteelse. Detta kunde omöjligen tillåtas igen. Men det skedde ändå valåret 2018. NMR bjöd heller inte, om nu någon trott detta, in till diskussioner på torgen. Det de erbjöd var aggressivitet och våld.

Yttrande- och tryckfrihet är en sak. Men en demokrati måste också visa muskler. Jag motsatte mig som kulturminister att statligt presstöd skulle utgå till ”odemokratiska tidningar”. En inställning jag i riksdagen då tyvärr var rätt ensam om.

Nu låter polisen NMR, en organisation där samtliga personer i ledningen är dömda för bland annat dråp, misshandel, hets mot folkgrupp, vapenbrott, uppvigling och brott mot knivlagen, att såväl demonstrera som kampanja på gator och torg.

I kommuner där NMR blivit mer organiserade förekommer regelmässigt hot mot politiker, journalister och människor med annan bakgrund eller hudfärg. Rädslan tar fäste.

I detta läge verkar polis och domstolar lamt luta sig mot paragrafer, inte mot lagens anda. Polis och rättsväsende ska skydda människor, inte medvetet utsätta dem för fara.
NMR är en terrororganisation, inte en naturlig del av 100-årig svensk parlamentarism. Det minsta man nu kan begära är en lagändring. Demokratin måste visa muskler!

Lena Adelsohn Liljeroth
styrelseledamot i Emerichfonden

* ”Skinnskallar –rasister, nationalister eller hyggliga unga män?” (Gedins förlag)