Det finns inte fula ord så det räcker SJ

Jag är SJ-dotter i flera generationer och kan texten även om jag blir väckt mitt i natten. Den slutar med ”snart hörs ditt sista tut” vilket underhöll många middagsgäster när jag var ung.

Men nu börjar jag faktiskt tro att sista tutet närmar sig för mig.

Det finns inte fula ord så det längre räcker till för min relation med SJ och Trafikverket. Jag åker ofta, ofta tåg. Korta och långa sträckor och jag kommer nästan aldrig fram som planerat.

I helgen var det Bokmässa i Göteborg. Tusentals människor skulle åka tåg fram och tillbaks. Det brukar kunna vara trevliga resor, lite som en klassresa där alla känner alla.

Dagen jag kliver på mot Göteborg påminner Facebook mig om ett minne (Facebook minns så mycket mer än jag gör själv). Jag hade lagt ut en bild på Nobelpristagaren Hertha Muller som satt i samma vagn som jag på väg hem från bokmässan. Texten handlade om vad internationella storheter månne tycker om att se Skövde-trakten stillastående i evigheter. Skymningen lade sig och vi kom allt längre ifrån stipulerad ankomsttid till Stockholm. Jag minns inte längre om det var den gången eller någon annan av alla andra när förseningen översteg restiden.

Jag kunde ju ha vant mig men just efter samma evenemang detta år kommer vi inte heller längre än någon halvtimme från Göteborg innan stillaståendet börjar.

Folks stönar och suckar uppgivet.

Nedriven kontaktledning mellan Katrineholm och Flen upplyser tågvärden i högtalarna. Det är kö på spåren och vi måste ta en annan, mycket längre väg över Hallsberg och Västerås. Jag älskar att se svenska landskap genom tågfönstret men just denna kväll vill jag bara hem och har dessutom åtaganden som väntar där.

Den ständige rösten i högtalarna upprepar att det inte finns någon prognos för när vi kommer fram. Alls.

Det nästan mest frustrerande är att inte kunna lämna besked vidare om när man kommer fram. Stå där och vänta ni med middag och ungar, kommer jag så kommer jag, oklart när. Väldigt oklart.

Om det var en engångsföreteelse skulle jag sluta gnälla . Men det är mer regel än undantag. Av de senaste 6 resorna har 1 (!) kommit fram som det står på biljetten.

Oftast uppges nedriven kontaktledning som orsak. Vem tusan är det som river ner alla kontaktledningar? Fram till för bara några år sen hade jag inte ens hört talas om begreppet. Nu spelar de där ledningarna mig ständiga spratt och gör det omöjligt att planera resdagarna.

I dagarna kom ny statistik som visade att 4 av 10 tåg var försenade i somras. Det berodde på värmen. I vintras berodde förseningarna på kylan och innan den slog till var det blöta höstlöv på spåren som omöjliggjorde punktlighet.

Redan innan detta låg Sverige risigt till i den internationella statistiken. I Italien kommer 97 procent av tågen fram som de ska, i  Spanien 98 procent , i Japan 99. Vad gör dom där som är omöjligt här?

Jag har ruttnat totalt. Ska man jobba i en annan del av Sverige som är nåbar med ett morgontåg måste man ändå åka kvällen innan med hotellkostnader för att vara säker på att vara på plats. SJ erbjuder 25 procent av biljettkostnaden om man är kraftigt försenad, ställt mot kanske åtskilliga tusenlappar om man inte kommer fram till jobbet i tid eller tom måste ställa in.

Kom ersättningsmöjligheterna som en överraskning? Ja, inte är det någon som upplyser om detta utan att man frågar . Eller bjuder på en kopp kaffe i restaurangvagnen när all planering gått åt skogen och mörkret lägger sig kring ett stillastående tåg.

Det finns massor av skäl att åka tåg. Trivsamt, man kan jobba och äta på vägen, ha trevligt sällskap, bekvämt och inte minst  klimatet!. Men man måste faktiskt veta att man kommer fram. Som SJ levererar idag måste jag överväga alla andra alternativ.

Så SJ, SJ gamle vän. Vår relation knakar, snart gör jag slut. Jag kan inte vänta till 2020 när målet är 95 procents punktlighet. Fan trot´.