Här utnyttjas vi i välfärdens namn

Längre kom inte DN förutom att dom också berättade om några mycket framåt Moskoselbor. 

Tidningen konstaterar att Moskosel och Porjus får sämst betyg av alla vad gäller samhällsservice. Det var några år sedan jag senast var i Moskosel, men Porjus besökte jag för mindre än en månad sedan. Det är en mycket vacker och välkomnande by. Just utanför Porjus ligger Harsprånget. Den enorma dammen och den torra flodfåran blev en känslomässig upplevelse. Tanken på hur mycket välfärd som producerats i de här trakterna är svindlande, och tanken på hur lite av välfärden som blir kvar är skrämmande. 

Känslan av orättvisa förstärks när jag kör in i Kiruna där människor går med på att flytta hela sin stad just för att hålla uppe välfärden i landet. Det är omöjligt att förstå vad som händer i Kiruna utan att besöka staden.

Jag läser i min lokala tidning att i Vindelns kommun är förslaget att tre skolor i tre byar skall läggas ner. Hur tror ni den familj tänker som inser att deras barn får 4,5 mil enkel väg till skolan om förslaget blir verklighet. När skolan försvinner följer många människor med.

Hur långt kan ett timmertåg bli, tänker jag när tågen dag efter dag rullar genom Vännäsby. Från inlandet mot kusten. Mot sågverken och mot massaindustrierna. Vad blir kvar där skogen växte undrar jag? Inga pengar blir kvar eller jobb, men en hel del nedlagda sågverk som just nu står och förfaller blir kvar.

Det finns motkrafter. För några år sedan bestämde Skatteverket att nio kontor i mindre orter skulle flyttas till större städer. Lyckselekontoret med 30 anställda skulle bort. Beslutet utlöste ett uppdämt raseri mot statens svek. Mot all tidigare erfarenhet tvingades också Skatteverket ta tillbaka sitt beslut. De nio kontoren blev kvar.

Finns det något att lära av detta? Landsbygdsaktivisten Malin Ackerman ledde kampen för Lyckselekontoret. Hon har sammanfattat sina erfarenheter i en liten skrift som heter ”Låt vårt inland leva”. Genomgående skriver hon om att kampen avpolitiserades. ”Kampen förenade oss bortom partitillhörighet” säger hon och fortsätter: ”Tillhör man ett parti måste man förhålla sig till partiets program och hierarki”. Man anar att människor i dessa glesare områden känner sig svikna och enligt Ackerman håller också ett starkt motstånd till staten på att byggas upp

Ackerman berättar att Lyckseles Socialdemokratiska kommunalråd Lilly Bäcklund och Centerpartiets riksdagsman Per Åsling drev kampen sida vid sida, utan tanke på att vinna politiska poäng för sig själv eller sitt parti. Det var en framgångsväg, säger Ackerman. Det är kanske något att tänka på i dessa tider när politiken är så centraliserad och så frånvarande där den bäst behövs.

I Åmsele som riskerar att förlora sin skola flyttade nyss en familj från Lichtenstein in och är nu på väg att dra igång någon form av verksamhet. Granö vid Umeälven kan också förlora sin skola. Där utvecklas en turistanläggning med spännande naturäventyr, restaurang och eleganta hotellrum högt upp efter tallstammarna. Människorna, kraften och idéerna finns, men samhället tycks anse att välfärd behövs på andra ställen.

För det kan väl inte vara så enkelt som Ackerman säger i sin skrift. ”Vi har visat att det lönar sig att säga ifrån”.