Hur ska vi minnas vår historia?

Trasmattan.

Den där skapelsen i vilken det gick att spåra den gamla sommarklänningen, förklädet från skolkökslektionerna, favoritbyxorna som till sist sprack i alla sömmar. Det var återvinning i ordets sanna bemärkelse: man klippte och nystade trasor som till sist blev till berg, och sedan var det bara att sätta i gång i vävstolen.

Låter det som forntiden? Ja, nog är det länge sedan. Farmor var den som invigde mig i vävningens hemligheter och fick mig att fatta dess charm. Att sedan trasvävar växer snabbt gör att man tycker sig få lön för mödan, tar nya tag med den fullnystade stickan, gör bestämda slag med bommen och vips! har den där mattan växt med en decimeter till. Snart klart!

Det gick så långt att jag blev med egen vävstol. Men då var det nog redan för sent. Dels är få saker så tålamodskrävande som trasklippning, dels blev den ursvenska trasmattan i princip utkonkurrerad av produkter från lågprisländer som Indien och Bangladesh Och missförstå mig rätt: det är ofta jättefina trasmattor, men den där så kallade proveniensen, den saknar de naturligtvis: inga spår av omoderna men älskade kläder, ingen rosengång, inget minne av hur jobbigt det var att laga brustna varptrådar eller få till en rak kant – eller av stoltheten när det verkligen lyckades.

I korta perioder tycks trasvävningen haft en renässans. Då har vi sett kuddar och kassar eller kanske en bild att ha på väggen. Men när det går att köpa en högst användbar och praktisk matta för 99 kronor blir det svårt att uppamma energin till eget skapande. Den där 99-kronorsmattan, nu på mitt köksgolv, är dessutom vävd av idel återvunna textilier … Ändå väljer somliga att häckla den här traditionstyngda hantverksprodukten som totalt omodern.

Men hur ska vi egentligen minnas vår historia? De mödosamt färdigställda broderierna, tänkta som arvegods och framtida släktklenoder när dess skapare inte längre använder dem, hittar sällan intresserade nya ägare ens på loppis. Den egenhändigt förfärdigade hemgiften var otidsenlig redan på 50-talet. Hantverk har stämplats som dyrt men nödvändigt, konsthantverk är bara dyrt, vad än en traditionalist må tycka. Att många handgjorda produkter en gång var nödvändiga bruksföremål är helt bortglömt. Fotoalbumet existerar inte sedan bilden blev digital och håll med mig: det är en annan känsla att titta på ruta efter ruta i mobilen …

Så vad i vår vardag är egentligen värt att spara för nästa generation? Naturligtvis finns alla sorters individer representerade också i den, men det är klart få 80- och 90-talister som får glitter i ögonen av Orrefors-kristall och silverbestick, som känner ha-begäret vakna vid åsynen av en sockendräkt. Sedan kan vi försöka övertyga dem om att kulturhistoriska värden bör omhuldas. Det är tämligen utsiktslöst.

En sak till i berättelsen om trasmattors liv gäller tvätten. Det är igen min farmor jag ser framför mig, på knä på det så kallade badberget, med såpburk och rotborste. Med hårda tag skurades matta efter matta, hinkvis med sjövatten östes över dem som sköljning, och sedan torkade de i solen vilket gav dem en ljuvlig, ren doft.

Nu har jag just stått i bostadsrättsföreningens grovtvättstuga och kört maskin efter maskin med gamla mattor från förr, tveksam om de ens skulle tåla vatten. Naturligtvis gjorde de det.

Här handlar det om kvalitet!

Rimligen borde både textilvänner, miljöaktivister och heminredningsentusiaster vilja återupprätta den hemvävda trasmattans status. Men nej. Ingen verkar vilja väva. Ingen vill ens ha min vävstol alldeles gratis.

Vävstolen, lika obsolet som pianot, lika utrymmeskrävande, lika omöjlig att bli av med. Lika körd som broderierna, de virkade överkasten och den gamla svepasken. Trots möjligheterna som bjuds: allt finns där, bara att hämta! Nog är det sorgligt!