News55

Jan Scherman: Ta inte vår demokrati för given – då kan den gå förlorad!

Stockholm 2004-12-22 Kommersiella kanalen TV 4 får fortsatt förtroende att sända i marknätet fram till den 31 januari 2008. Ett villkor från regeringens sida är en kraftfull satsning på regional-tv. - Det är ett bra beslut, inte minst för tittarna, sade en mycket nöjd Jan Scherman, vd och koncernchef för TV 4, efter regeringens beslut på onsdagen (TT). Foto Pontus Lundahl Kod 1053 COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN
Jan Scherman
Jan Scherman
Uppdaterad: 21 mars 2018Publicerad: 21 mars 2018

Med en dysfunktionell riksdag där politikerna mest av allt administrerar och där inte ens jämställdheten fungerar riskeras förtroendet i grunden för både våra folkvalda och själva styrelseskicket. Det skriver journalisten och tidigare TV4-chefen Jan Scherman.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

På bara några år har hoten mot demokratin blivit allt tydligare. Men i vanlig ordning väljer vi i vårt land att peka finger åt andra länder, alltmedan vi förnöjt hyllar vårt eget statsskick som det bästa i alla världar. Men hotbilden finns mitt ibland oss, och mitt i ett av den svenska demokratins viktigaste platser – riksdagen med dess 349 folkvalda ledamöter.

Det har klistrats många etiketter på Sveriges riksdagsledamöter.

Skållade råttor, sa den tidigare LO-ordföranden Stig Malm.

Förre politikern Ann-Marie Pålsson (M) skrev en hel bok om de folkvalda som passiva knapptryckare. Bert Karlsson författade efter sin tid i riksdagen sitt politikerförakt under titeln ”Skandal”. Fler har fläskat på och placerat vårt parlament i en välavlönad taxiåkande gräddfil som mest smörjer kråset. Politiker à la principen “Mycket snack och lite verkstad”.

Efter att själv ha sprungit runt i Riksdagens korridorer i nästan två år är jag djupt bekymrad över dessa populistiska och politikerföraktande vrångbilder.

Nej, Sveriges riksdagspolitiker är inget glassande frälse.

Om en läkare fått genomföra en klassisk hälsokontroll så hade nog hen däremot ställt diagnosen att vår folkvalda riksdag är dysfunktionell.

Den 13 september 2016 började jag min rundvandring i Sveriges Riksdag. Det var vid riksmötets öppnande. Sedan dess har jag träffat riksdagspolitiker, partiledare och folk i näringslivet för en serie dokumentärfilmer som nu börjar visas i SVT1 – “Länge leve demokratin”. Den första filmen har undertiteln ”Hotet inifrån” och handlar om våra riksdagspolitiker.

ANNONS

I en stor intervjuundersökning som jag bett företaget Novus göra har vi kartlagt hur riksdagspolitikerna har det på jobbet. Resultatet är nedslående.

Nästan varannan riksdagsledamot uppger att de har för lite tid att träffa väljare. För många går mer än halva arbetsdagen åt till administration. Mer än hälften säger att de inte får det stöd från sitt parti som man behöver. Och likaså, mer än hälften kräver hjälp i form av en politisk sekreterare, vilket man har rätt till.

Undersökningen visar genomgående att kvinnor får mindre stöd. På samma sätt som kvinnor drabbas hårdare av hot och hat som riktas mot riksdagspolitikerna. Här är siffrorna i undersökningen dramatiskt negativa. En majoritet av våra folkvalda har fått kännas vid det nya och brutala samhällsklimatet som framför allt florerar på sociala medier. För många sker detta varje vecka. För kvinnliga ledamöter har det lett till att man många gånger självcensurerar sitt arbete. Det vill säga att man drar sig tillbaka och inte utövar sitt politiska förtroendeuppdrag lika offensivt som man vill.

Riksdagen är vår lagstiftande församling. Hit skickar regeringen sina förslag för godkännande. Det står skrivet i vår konstitution, regeringsformen, att all offentlig makt utgår från folket. Riksdagen är folkets företrädare. Alltså – vi talar om vår grundlag. Det är detta som hela vår representativa demokrati vilar på. Tryggt och säkert, har jag länge trott.

Men om de folkvalda stressar, administrerar, saknar stöd och resurser, hotas, hatas och dessutom viker ner sig för att slippa ännu mer hot – vad är då kvar av den grundläggande demokratiska principen att folket väljer sina ombud som sedan ska genomföra detta fina förtroendeuppdrag i riksdagen? När de dessutom bitvis bombarderas av offentligt politikerförakt där en taxiresa för mycket blir en löpsedel, eller ett glas vin på bonuspoäng på det offentliga SJ-kortet växer till ett drev – så får politikerföraktet ständigt ny näring.

Låt mig bli konkret. Under min tvååriga rundvandring träffade jag Emilia Töyrä (S). Hennes berättelse om det givande fackliga arbetet på LKAB i Kiruna kontrasterar med den hårdhet hon upplevt i politiken, där anhöriga fått utstå många smädelser på nätet på grund av hennes politiska engagemang. För Emilia Töyrä är detta första uppdraget i rikspolitiken. Det finaste förtroende man kan få, säger hon i ena andetaget. Och i nästa kommer tårarna då hon berättar om alla hatfyllda mail. Hon pratar om en plus- och minusmatematik. Det positiva måste överväga. Det personliga priset får inte bli för högt.

Eller ta Robert Hannah (L). Också han ny i riksdagen. Började med att nästan gå in i väggen. Fick ta hjälp av partisekreteraren Marie Arnholm (L) som mentor för att klara stressen. Robert Hannah kommer från förort i Göteborg. Han blev personkryssad in i riksdagen och med visionen att göra livet bättre i storstädernas förorter. Nu fastnar han alltför ofta i adminstrativa göromål – sorterar kvitton, skriver reseräkningar och bokar möteslokaler. Han kallar sig ”glorifierad administratör”. Senast ordnade han en konferens i riksdagen om hedersmordet på Fadime. Den blev överbokad och han tvingades låna stolar från andra rum. Den publika succén följdes av dagar av interna bråk om felaktig bokning och otillåtet lån av stolar!

Ytterligare ett exempel: Moderaten Finn Bengtsson, som gick emot decemberöverenskommelsen och sedan straffades genom att bli av med de flesta av sina uppdrag. Finn Bengtsson upplevde sig så motarbetad att han gick till riksdagens talman, Urban Ahlin, och kallade attackerna vuxenmobbning. Urban Ahlin samlade partiernas gruppledare för att få slut på trakasserierna. Detta var för ungefär ett år sedan. Strax efter detta kom fler liknande händelser till talmannens kännedom. Bland annat ett brev från en riksdagsledamot som inte vågar uppge sitt namn:

ANNONS

”… skriver till dig anonymt därför att jag inte vill råka ut för repressalier… Hur kan det komma sig att det stöd som vi ledamöter så fint skall ha tillgång till för att möjliggöra att vi kan fullfölja våra uppdrag i praktiken inte kommer oss till del? Undrar en trött, överansträngd, uppgiven och desillusionerad ledamot som knappt klarar av att fungera som ledamot eller människa.”

Brevet är registrerat 19.6 2017.

Den statliga Demokratiutredningen konstaterade redan i januari 2016 att det så kallade ledamotsstödet som motsvarar en politisk sekreterare per ledamot inte når fram. Partierna väljer att förstärka sina egna kansliresurser, bland annat med pressekreterare och andra experter. Kollen på vart pengarna tar vägen är bristfällig. Men utredningens förslag om åtgärder har inte lett till något. Partierna själva har inte heller reagerat på riksdagsledamöternas arbetssituation. Istället skärps kraven på lojalitet, d.v.s rättning i ledet. De flesta partier kräver att deras riksdagsledamöter undertecknar en så kallad kandidatförsäkran som går betydligt längre än de lojalitetsklausuler som gäller för vd:ar i privata bolag. Hos moderaterna har sålunda Finn Bengtsson tvingats skriva på ett avtal där han försäkrar att ”vara ett föredöme och iaktta god moral” och “vara representant för Moderaterna i alla sammanhang, i såväl ord som handling, även om jag är personvald”.

Ett hyfsat vidsträckt ansvarsåtagande dygnet runt där det är partiet som uttolkar ordens betydelse. Uppdraget från folket blir alltmer avlägset och ersätts mer av att underordna sig partiets tjänst.

I den Novus-undersökning vi genomfört svarar 40 % av riksdagsledamöterna att de anser att demokratin är hotad – 4 av 10! Nästan halva vår lagstiftande församling känner idag att attackerna på demokratin är så allvarliga att de använder ordet ”hotad”. I denna hotbild ingår den egna pressade arbetssituationen.

När jag träffade förre centerledaren Maud Olofsson i samband med riksmötets öppnande den där septemberdagen 2016 så var hon ytterst bekymrad:

– Det har blivit fullt tillåtet att säga vad som helst om en politiker. Det tror jag är livsfarligt därför att det leder till att allt färre vill göra det här jobbet. De mest lämpade väljer annat, och så accelererar kritiken mot våra politiker, sade hon.

Arketypen för en negativ spiral.

ANNONS

Med en dysfunktionell riksdag där politikerna mest av allt administrerar och där inte ens jämställdheten fungerar riskeras förtroendet i grunden för både våra folkvalda och själva styrelseskicket.

Det är 100 år sedan en urtima riksdag i Sverige beslutade om allmän och lika rösträtt. Ett sekel senare verkar det som om många tar demokratin för given. Ingenting kan vara farligare. Hotbilden gäller inte bara hur demokratiska rättigheter beskärs i länder som Polen, Ungern eller Donald Trumps attacker mot yttrandefriheten. Läget i vårt eget land inger bekymmer.

Det är hög tid att diskutera vad som behöver göras för att våra folkvalda riksdagspolitiker ska få en bättre möjlighet att klara ett av vår demokratis finaste och viktigaste förtroendeuppdrag.

Hoten mot demokratin gäller inte bara de andra långt där borta utanför våra gränser. Det gäller också här hemma i vårt eget land.

 

Programserien ”Länge leve demokratin” sänds torsdagar 22/3, 29/3 och 5/4 kl 21.00 i SVT1

 

Debattinlägget har även publicerats i Expressen, då i en kortad version.

ANNONS

 

 

 

 

 

 

 

Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS