Mitt nyårslöfte blir att sätta mitt liv på pränt

Året är 1952. Jag är sex år och har precis flyttat från Stockholm till en landsortsstad. Jag har blivit utskickad på gården tillsammans med mina yngre syskon. Det ligger en precis likadan gård med utedass och soprum bredvid och på andra sidan staketet som skiljer gårdarna åt står en flicka som ser ut som om hon är jämnårig med mig. Runt henne finns också några småbarn. Jag bestämmer mig för att försöka bekanta mig med dem.

      LÄS MER: 2018 är som gjort för oss sportintresserade

– Vad gör ni för något kul här, frågar jag.

– Kul! säger hon på bred västmanländska och vänder sig till sina småsyskon.

– Kul, det är modernt, förklarar hon för dem.

Hon tittar på mig som om hon tyckte att jag försökt göra mig märkvärdig och vänder mig ryggen och går. Vi fnissar.

Den här historien försökte jag påminna min yngre bror om häromsistens men han kom inte ihåg den alls. Kanske är det så att man har olika sorts minnen. Jag kommer ofta ihåg knäppa eller tråkiga saker.

Varför minns jag till exempel en kväll som åttaåring då jag skulle sova över hos en kompis och hennes bror satt och rapade för oss i en hel timme? Jag minns att jag tyckte att det var larvigt redan då. Ändå minns jag hans namn och inte kompisens så lite intryck måste han ha gjort.

      LÄS MER: När slutade vi lita på våra medmänniskor?

Häromdagen träffade jag en före detta kollega. Hon och jag jobbade tillsammans på en tidning på 70-talet. Vi erinrade oss en lunch som cheferna bjudit ut oss på men hade helt olika minnen av varför de ville äta lunch med oss. Hon mindes det som om de ville sälja in en idé, jag var istället spiksäker på att de skulle ge oss kritik för något vi hade skrivit. Eftersom hon har ett så gott minne att hon får vara med i olika frågesporttävlingar på tv är det säkert så att hon mindes rätt. Å andra sidan var hon inte alldeles säker. Vad vi båda var rörande överens om var att cheferna inte kom till saken förrän till kaffet. Vad nu saken var.

Med tanke på hur minnet sviktar bör man nog inte ta memoarer på för stort allvar.

Ingrid Bergman lär en gång ha sagt att lycka är en god hälsa och ett dåligt minne. Jag håller inte med.

Ja, det är klart att en god hälsa piggar upp men det är ruskigt frustrerande att glömma saker. En sak är om man lider av ÅNK. Ja, åldersbetingad nedsättning av korttidsminnet alltså. Men nu är det inte bara korttidsminnet som gör att man glömmer glasögonen eller vad man skulle handla eller båda delarna. För att inte tala om alla koder till dörrar och datorer. Nu pratar vi långtidsminnet.

      LÄS MER: Länge leve den hjälpsamma pensionären!

Jag har länge fört läsdagbok. Det är roligt. Bara titel, författare och datum när jag läst boken och om jag tycker att den är så bra att jag kan tänka mig att läsa om den. Jag känner läsare som skriver mycket mer om innehåll. Man gör som man vill.

Och jag har så smått börjat göra det med filmer vi ser i vår lilla filmklubb. Allt för många gånger har vi funderat på vad filmen hette som vi inte såg för så förfärligt länge sedan.

Men 2018 ska det bli dagbok med allt det viktiga. Min pappa brukade skriva om väder och vind. Det hoppar jag över. Men allt det andra, det som är livet ska nu ner på pränt.