Påståendet att SD behandlas fel i riksdagen är helt enkelt inte korrekt

Det finns i en parlamentarisk demokrati ingenting som säger att något parti, som inte ingår i den styrande absoluta eller relativa majoriteten, skall ges något inflytande över politiken.

Det räcker för regeringen att samla större stöd för egna förslag, än oppositionen kan samla kring sina. Är oppositionen splittrad, så behövs inte en majoritet av riksdagens ledamöter för att få igenom politiken. Det räcker med relativ majoritet, att kort och gott få fler röster för sitt förslag än andra partier eller koalitioner av partier kan samla för sina.

51 procent av rösterna, eller 175 av riksdagens 349 platser, räcker för att nå egen majoritet. I ett sådant läge behöver en regering inte förhandla om någonting med något annat parti utanför regeringsunderlaget. Om den inte själv vill och föredrar det, vill säga.

Det finns en myt som säger att Sverigedemokraterna (SD) skulle vara illa behandlat för att SD inte skänks inflytande över politiken av de andra partierna, eller bjuds in till samtal om politikens inriktning av regeringen. Så är det inte alls. Det är helt i enlighet med hur svensk politik alltid fungerat.

Jag satt i riksdagen 1994, 1995, 1996, 1997, 1998, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005 och 2006 utan att den socialdemokratiska regeringen hade samarbete med Moderaterna. Moderaterna hade under alla dessa år större stöd än SD haft i något riksdagsval partiet ställt upp i.

Vem kallade det då för odemokratiskt att under många av dessa år 25 procent av väljarna stängdes ute från inflytande? Egentligen var det under många år också en än större andel väljare som inte gavs inflytande, om övriga borgerliga partier i riksdagen räknas in.

Jag tror att borgerliga väljare ogillade att inte den socialdemokratiska regeringen lyssnade mer på bland annat Moderaterna åren 1994-2006 och att socialdemokratiska väljare ogillade att Socialdemokraterna var i opposition 2006-2014. Sådana är spelreglerna i en parlamentarisk demokrati. SD är ett oppositionsparti, utan samverkan med något annat parti i riksdagen.

Resten av riksdagen ser helt enkelt annorlunda på Sverige och politiken än vad SD gör och vill inte samarbeta med SD. Partierna väljer själva vilka de vill samarbeta med. Sedan får samtliga partier svara för sina vägval inför väljarna i nästkommande riksdagsval.

Det finns några särfall gällande detta. Ett sådant är att en regering med egen majoritet kan välja att söka breda lösningar i särskilda frågor, eller i särskilda tider. Det kan gälla beslut som måste hålla över flera mandatperioder, eller tas i kristider när Sverige behöver stabilitet genom ekonomiska krisuppgörelser. Det andra är att en minoritetsregering – som den andra regeringen Reinfeldt eller den nuvarande regeringen Löfven – kan vilja och också behöva förankra förslag bredare, också över blockgränserna. Det tredje är att vissa beslut som grundlagsfrågor kräver mer än ett enkelt majoritetsbeslut i riksdagen.

En regering väljer dock själv vilka partier utanför regeringsunderlaget, som den vill söka samverkan med. Ansvar för detta står regeringen inför riksdagen, som kan fälla både regeringens propositioner om dessa saknar tillräcklig förankring och ytterst regeringen själv.

Alla partier har långt ifrån alltid bjudits in till dialog. Så har det sällan varit i Sverige. SD behandlas så som oppositionspartier ofta gjort. Vänsterpartiet fick till exempel mycket länge stå vid sidan av försvarsuppgörelser och den viktiga Utrikesnämnden.

Att SD på något sätt skulle behandlas fel när SD inte ges inflytande av de andra partierna eller inte bjuds in till förhandlingar är helt enkelt inte korrekt. Det är en bild som sätts i syfte att stärka SDs ställning i debatten och stärka bilden av ett parti som behandlas illa av det politiska etablissemanget. Det är också ett påstående som gynnas av att det kanske inte är så alldeles välkänt hur riksdagen fungerar.

Men vänd på det. Tror verkligen någon att Moderaterna tilldelas 23 procent av inflytandet i svensk politik och Socialdemokraterna 31 procent? Skulle centern fördelas 6 procent av inflytandet och vänstern drygt 5 procent? Hur skulle det gå till? Den som når majoritet har 100 procent av inflytandet.

Inflytande för enskilda politiker – även i opposition – vinns genom idéutveckling, att man ser, beskriver och utvecklar fungerande lösningar på viktiga samhällsproblem. Men inflytande kan inte krävas av någon som står utanför en majoritet.

Partier samarbetar med vilka andra partier de vill. Däremot bör människor behandla andra människor väl. Det gäller också i riksdagen, för alla och gentemot alla.

Sten Tolgfors, före detta handelsminister och försvarsminister (M).