Pensionärer viktig resurs när skolan krisar

Runt 5 000 lärarplatser kommer i höst inte att kunna besättas med behörig personal. Och det är i princip omöjligt att utbilda tillräckligt många, menar Universitetskanslern. Inte bara för att lärarutbildning tar tid: det finns i dag alldeles för få som är intresserade av yrket överhuvudtaget. Dessutom är avhoppen bland dem som ändå påbörjat sin utbildning väldigt många.

      LÄS MER: 30 år utan Cornelis – tänk vad mycket vi har gått miste om

Den tid då ”fröken” och ”magistern” var titlar som uttalades med beundran och respekt är sedan mycket länge förbi.

Man får alltså räkna med att barn och barnbarn i skolåldern blir undervisade av någon som bedömts som åtminstone möjlig och hyfsat lämplig, allt medan jakten på ”riktiga” lärare fortsätter även sedan terminen startat. I bästa fall kanske någon nyss pensionerad pedagog kan lockas att stanna kvar ytterligare en tid. Det finns lysande exempel på hur engagerade lärare förlängt sina arbetsliv, med både en och en hel rad terminer – och de brukar, med en mun, berätta hur roligt det är att kunna fortsätta sin gärning, inte minst sedan så mycket tacksamhet möter dem från både skolledningar, föräldrar och faktiskt också barn.

– Mitt vikariat tog nästan slut för fort, säger en av mina bekanta som, 69 år gammal, nu undervisar flyktingbarn i svenska.

– Vansinnigt roligt! intygar hon. Den där ivern hos ungarna är underbar, de vill verkligen lära sig! Och jag känner ju att jag gör nytta, använder mina erfarenheter jag samlat ihop under 40 år i plugget!

Naturligtvis kan inte krisen klaras med hjälp av pensionärerna, men de drar ett viktigt strå till stacken.

      LÄS MER: De sanna hjältarna är de som tar hand om sina närmaste

Man söker också upp personer som valt att lämna skolans värld för att satsa på en annan karriär. Kan de komma tillbaka? Men där blir svaret ofta nej. Grundkravet är förstås att bara de utbildade med papper på sin kompetens ska anställas. Men de räcker alltså inte till. Det har lett till en god sak: även lärare kan i dag matcha sin lön, få upp sin inkomst. Vilket ju inte ger oss fler lärare, förstås … och det har inte ändrat på att lärare generellt har förhållandevis låga löner.

En väg att gå är också att omfördela arbetsuppgifterna så att andra tar över de rent administrativa insatserna och låter lärarna syssla med det de egentligen ska ägna sig åt: undervisning. Men mer personal går det åt hur som helst.

Och spindeln i nätet är skolans rektor. Hen har ett enormt ansvarsområde och en nyckelroll.

Kraven på skolledarna är verkligen enorma. De ska vara pedagoger, psykologer, ekonomer, socionomer, administratörer och dessutom entusiasmerande ledare för en grupp anställda som sällan är homogen och som sinsemellan konkurrerar om resurserna. Rektorn är mestadels också ytterst ansvarig för schemaläggning, utan onödiga håltimmar för vare sig lärare eller elever, ett tidskrävande pyssel.

      LÄS MER: Vi måste lära våra barn och barnbarn vad vår jord mår bäst av

Inte nog med det, rektorn ska lyckas rekrytera den där personalen. I Sverige finns uppemot 8 000 rektorer, trots att jobbet ofta beskrivs som ett som ”ingen vill ha”. Om man frågar dem om deras arbetsförhållanden blir svaret långt. Inte sällan mynnar det ut i att det handlar om många timmar som går åt till pappersarbete, långt från klassrummets verklighet.

Hösten 2017 börjar ungefär 107 000  sjuåringar i Sverige sin utbildningsresa. Den är lång och kan bli besvärlig. Ett stigande antal barn behöver extra resurser i klassrummet. Konflikter, som förr i världen ”löstes” med placering i skamvrån, samtal med föräldrarna och kanske ett kok stryk, kräver i dag ofta en omfattande och tidskrävande utredning. På 1950- och 60-talen hade ju ingen ADHD, så att säga, eftersom allmänheten inte hade fått veta att den diagnosen fanns, ungarna var ”besvärliga”, ibland ”överenergiska”. Integrationsproblem och dåliga kunskaper i svenska är moderna orosmoln på varje rektors himmel, för att nämna några.

      LÄS MER: Varför ska vi bara se på när våra parker skitas ner av huliganer?

Skolan är superviktig för hela samhället, oavsett var i livet man befinner sig.  Alla har en åsikt om hur skolan är och inte minst om hur den bör vara. Därför dyker frågor som gäller utbildning ofta upp, i lunchsamtalen, i debattartiklarna, i talarstolarna, vid middagsbordet. Problemets lösning lyser med sin frånvaro, år efter år, trots att en rad utbildningsministrar försöker få väljarna att tro något annat.

Och framtidsperspektivet är något att verkligen fundera över. De som kallas ettagluttare i augusti 2017 blir pensionärer tidigast år 2075. Det är alla de livsåren de ska utbildas för att klara. Svårt? Ja, obegripligt! Vi vet ju inte ens vad som väntar några få år från nu! Vi har ju ingen kontroll över framtiden!

Det enda vi kan göra är att erbjuda stöttning, uppmuntran och hårt hållna tummar. Samt önska både elever, lärare och rektorer ett innerligt lycka till och ett gott nytt (skol)år. Höstterminen är här!