Varför ska jag bli firad på Fars dag?

För en tid sedan frågade jag två av mina numera vuxna barn hur jag varit som pappa.

”Vill du ha det korta eller långa svaret?”, undrade de.
”Det korta”, svarade jag.
”Bra”, sa de.
”Okej, det långa”, sa jag efter att ha tvekat några sekunder.

De tittade på varandra och svarade sedan att jag på det hela taget varit bra, men att jag allt för ofta varit irriterad och att jag inte varit hemma tillräckligt mycket. Wow, tänkte jag. Precis det som jag kritiserade min pappa för.

Och så är det säkert för många pappor. De har goda och mindre goda sidor och har gjort en hyfsad insats som fäder.

      LÄS MER: Stefan Einhorn: “Jag var ett väldigt otryggt barn”

Men varför ska jag då bli firad på fars dag? Varför ska andra pappor bli firade? Varför ska vi överhuvudtaget fira fars dag?

Hittills i världshistorien har inget barn bett om att få bli fött. Det är föräldrarna som av rena egoistiska skäl har fattat beslut om att fortplanta sig. De vill att deras drömmar om föräldraskap ska uppfyllas och därför producerar de en eller flera avkommor och som en konsekvens av detta överlever mänskligheten in i framtiden. Och det är ju bra, eller hur?

Men då måste man ställa sig frågan – är det därför vi firar fars dag, för att papporna har sett till att det mänskliga livet fortplantas? Det är tveksamt om den insatsen räcker för en egen dag.

Det har hävdats att fars och mors dag existerar för att vi ska handla mer presenter och på så sätt främja kommersialismen. Men vare sig vi uppskattar kapitalismen eller inte kan vi konstatera att den orsaken inte räcker för att vi ska fira fars dag.

Är det kanske för att uppfylla budordet ”Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land”? Ja, detta budord har omhuldats av föräldragenerationen och det är ju inte så konstigt med tanke på hur starka de patriarkala strukturerna i samhället har varit. Föräldrarna har krävt respekt för sig själva utan att behöva ge barnen motsvarande. Men detta, kan vi konstatera, är ingen anledning att fira fars dag.

      LÄS MER: Aina Bergvall: “Måste man gilla Mors dag?”

Varför ska vi då fira fars dag? Vi ska inte glömma att det är vuxna människor, och inte barn, som har underhållit idén med fars dag, säkert delvis för att hylla sig själva och understryka att barnen står i tacksamhetsskuld till föräldrarna för att de blivit omhändertagna och ”uppfostrade”.

Men är det så? Ska barn stå i en evig tacksamhet till sina föräldrar för att de klätt dem, gett dem mat och tak över huvudet? Ska de hovsamt uttrycka sin glädje över att föräldrar överfört sina normer och värderingar (ibland av tveksam kvalitet) på dem?

Nu råkar det vara såhär att när man sätter barn till världen så är det ens förbannade plikt att se till att de får ett så bra liv som möjligt! Det innebär att gnälliga kommentarer som ”Hur kan du göra så här mot mig efter allt som jag har gjort för dig” eller ”Är det här tacken för alla år av slit för att du skulle få en bra uppväxt” är diskvalificerade. Föräldrar har helt enkelt skyldigheter mot sina barn som överstiger de som barn har mot sina föräldrar.

Javisst, barn har ansvar för sina föräldrar, självklart! De kommer inte ens undan detta ansvar om de upplever att föräldrarna har svikit dem. Och varför ska de ställa upp om föräldern inte gjort sitt? Jo, kanske för att de inte vill vara en lika liten människa som föräldern har varit.

      LÄS MER: Stefan Einhorn: “Vi ‘förlorar’ inte ‘kampen’ mot cancer”

Fars och mors dag är ett symtom på något som vi borde ha lämnat bakom oss för länge sedan. Det är den hierarkiska synen på familjen, där föräldrarna tronar i toppen och barnen existerar på deras villkor (en familjestruktur som fortfarande existerar i vissa kulturer). En uppfattning om familjelivet där barnen ensidigt ska respektera och hedra föräldrarna. Det är denna tradition som mors och fars dag vilar på.

Men sedan läser jag de kärleksfulla hälsningar som tacksamma barn formulerat till sina pappor och som de vill att jag ska skriva in på försättsbladet. Och jag får en klump i halsen av rörelse. Inget är svart och vitt – det finns ett behov av att uttrycka sin tacksamhet gentemot en älskad förälder. Och visst finns det föräldrar som presterat utöver det vanliga.

Så, i vilken slutsats landar jag? Jo, i detta förslag: Vi firar barnet och föräldern samma dag. Det skulle innebära att barnet firar sin far och fadern firar sin avkomma. Och på mors dag är det modern som firar och blir firad. Längre kan man inte komma i sina strävanden efter rättvisa, eller hur? Eller så avskaffar vi helt enkelt fars dag. Inte tusan vet jag!