Varför tror män att de kan säga vad som helst till mig?

Lyckligtvis har jag undsluppit detta med några få undantag under min yrkeskarriär. Däremot är jag kvinna. Och ibland tycks det räcka för att bli en öppen måltavla för vissa män som tycker sig ha företrädesrätt att bedöma och recensera kvinnor.

För ett par kvällar sedan var jag på ett kalas där jag träffade en vän till en man och före detta kollega som jag umgicks en del med för några år sedan. Vännen ägnade lång tid åt att förklara för mig att mannen i fråga varit förälskad i mig och pratat mycket om mig, vilket kom som en överraskning för mig. Sedan fortsatte han att lika animerat upplysa mig om varför min vän till slut gett upp och gått tillbaka till att fokusera på sin fru igen.

– Du är för stark helt enkelt! Det är ingen man som klarar av en så stark kvinna, sa han och blottade sina missfärgade rödvinständer.

– Man blir ju för fan livrädd!

      LÄS MER: Jerzy Sarnecki: ”Näthatare är inga lyckliga människor”

Senare på kvällen stötte jag på ytterligare en man som även han hade behov av att lätta på hjärtat.

– Du! Där är du! Du är ju Sveriges snyggaste tjej!

Jag, som ju närmar mig 50 och har någorlunda koll på var jag befinner mig såväl utseende- som intelligensmässigt lägger inte så mycket vikt på vad en överserverad grabbhalva babblar om. Men det mer intressanta är det han sedan, med en lika rödvinsfärgad flabb som brodern (han var typen som kallar andra män för broder) på kalaset, måste säga: Att jag minsann var lite mullig för ett par år sedan. Jodå, han hade sett på tv då och tänkt att oj oj nu har hon allt gått upp i vikt, flickebarnet.

När jag gick hem den kvällen kände jag ett missmod bortom alla gränser. Inte bara osäkerhetskänslan av att jag kanske är för stark för att få finnas. Eller obehaget av att en man betraktat mig på håll och tycker att klänningen nu satt som den ska men att det minsann var enormt missklädsamt med den där fettoperioden för ett par år sedan.

Nej, allra mest kände jag mig sorgsen över att det är fritt fram att säga precis vad man känner till en för dem helt okänd kvinna. Och detta just bara för att jag är kvinna.

      LÄS MER: Camilla Thulin: “Idag får man inte vara kvinna”

Det hela blev som en omöjlig pingpong-match mellan att å ena sidan försöka mota bort självhatet (tänk på den tiden då jag tydligen var för tjock OCH stark – sådana kvinnor måste ju avrättas!) och den förlamande känslan av ha fått en man att rysa av vällust över att få sätta mig på plats. Att få uppvisa att han är det starkare könet.

Jag önskar i hela mig att jag hade haft något bra att säga. Men allt blir fel. Bli förbannad (bitch – har du ingen humor?). Säga något dräpande (ja fy fan fattar du varför man inte vågar hänga med dig!?). Fnittra sig ur det (självförakt). Ignorera det (fegt). Hur man än vänder sig har man sin – nu enligt utsago vältrimmade – rumpa bak.

Man kan fråga sig vad som skulle hända om en man fick höra motsvarande från en kvinna. Att en man som är stark, självständig och trygg i sig själv inte är något kvinnor vill ha. Ni hör ju själva. Brodern skulle vika sig dubbel av skratt!

Jag har en dotter. Från och med nu lovar jag att försöka förstå mig på detta passivt aggressiva beteende som några av oss kvinnor frammanar hos vissa män. Och att övervinna det.

Och under tiden kan jag bara be en stilla bön att hon inte får annat än kärlek och respekt när hon växer upp till en stark och självständig kvinna.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet