Vi skulle behöva 68 äldre riksdagsledamöter - istället för 17

Titta till exempel på Sveriges riksdag: 349 folkvalda ledamöter. 17 av dem är i dag, åtminstone i teorin, ålderspensionärer, dvs över 65 år (direkt efter valet 2014 var de förstås ännu färre). Sett till hela befolkningen är mer än var femte svensk i samma åldersgrupp, vilket borde betyda, om proportionerna på representationen vore de samma som i väljarunderlaget, att minst 68 riksdagsledamöter skulle tillhöra de grå pantrarnas skara.

Det gör de alltså inte. Hur kan det komma sig? På dåligt valdeltagande bland äldre beror det inte. Alltså är det dags att skärskåda valsedlarna: vem hamnar där och i så fall varför?

Nog är jag övertygad om att man är en bättre beslutsfattare som 60-åring än som 20-åring. Erfarenhet får vi aldrig för mycket av. Det är knappast en tillfällighet att USA:s president måste ha fyllt 35 och en senator vara minst 30. I riksdagen sitter i dag 27 ledamöter som inte fyllt 30.

Ungdomsfixeringen existerar uppenbarligen i samtliga riksdagspartiet. Och unga politiker stannar gärna kvar, en del trots att det vore klart smartare att skaffa erfarenheter utanför Helgeandsholmen.

Den höga månadslönen kan faktiskt vara en del av problemet. En ung person som plötsligt får 63 800 kronor i månaden, kanske efter en tid som studerande eller i alla fall lågavlönad, vill gärna behålla pengarna som möjliggör ett bekvämt liv, ett liv där man har råd att skaffa eget boende, shoppa och samla på upplevelser.

Hur skulle vår vardag förändras om ytterligare sisådär 50 riksdagsmän vore födda senast 1951? Det går förstås bara att gissa, men ändå…

Jag vänder mig i jakten på erfarna tankar till en av de få äldre riksdagsmännen, moderaten Dag Klackenberg, som trots sina 69 år är ”yngst” i sin riksdagsgrupp, sett till tiden som folkvald. Han kom in när Fredrik Reinfeldt, 51, klev ut.  Att vara yngst är förvisso ett handikapp som går över, men det tar tid, också bland de folkvalda.

Klackenberg tycker att det finns anledning att vara kritisk.

– Här finns inte en utbredd vana att ta tillvara olika sorters klokskaper, snarare handlar det om förminskning av kunskap och erfarenhet! Jag skulle önska att man oftare frågade vem som kan vad, vilka resurser har vi som kan användas?!

Äldst i riksdagen är liberalernas Barbro Westerholm med sina 83 år. I kammaren sitter Dag Klackenberg snett framför henne, han delar bänk med socialdemokraten Björn von Sydow, 71, och där finns en stark gemenskap trots olika partibeteckningar.

För Klackenberg, med en för riksdagsledamöter lämplig och gedigen bakgrund: i politiken, på Utrikesdepartementet och som företagsledare, betydde inträdet i riksdagen övergång till ”ett liv utan yrke”. Men också en chans att se till att frågor som är särskilt viktiga för den äldre delen av befolkningen lyfts fram i talarstol och debatter.

Han har några delmål:

• att världen måste begripa att dagens ”gamlingar” generellt är friskare och klarar mer
• att arbetslivet måste förses med en sluttande tröskel till pensionärslivet med möjlighet till fler år i jobbet
• att Sverige på lång sikt måste få ett förändrat och rättvisare pensionssystem
• att användning av kontanta pengar är en självklarhet inte bara för äldre

Dessutom anser han att pensionärsorganisationerna PRO och SPF Seniorerna borde göra gemensam sak för att bli en starkare påtryckningsgrupp.

Bricklunchen i riksdagens matsal betalar han kontant, precis som alla andra inköp där det är möjligt. En stillsam civilprotest mot bankernas uppenbara aversion mot mynt och sedlar, en inställning han är starkt kritisk mot. Och den ilskan delar han förvisso med väldigt många i gruppen 65+.

Om mindre än två år är det dags att gå till valurnorna igen. Får vi möjlighet att rösta på erfarenhet och insikter – eller blir det fler unga påläggskalvar som bänkar sig i kammaren 2018?