Jan Scherman: Därför frodas misstro och förakt för Sveriges ledarskap

Pandemin biter sig fast. Smittspridningen gäckar alla experter och rekommenderade restriktioner. 

Men själva coronaviruset är bara den ena sidan av saken. Den andra gäller ett mänskligt beteendemönster, som också uppträder som en pandemi. Det kan kallas för ohörsamhet. Det handlar om hur allt fler maktmänniskor bryter mot regler de själva infört. Och när de blivit avslöjade viftas kritiken bort lika lättvindigt som man skakar av regndropparna från ett blött paraply. Att be om ursäkt är ute. Pudlarna är borta med vinden.

Denna ohörsamhetens pandemi riskerar att få konsekvenser – inte bara för tilltron till förtroendevalda, högt uppsatta tjänstemän och experter. 

Jag vill egentligen inte instämma i det gläfsande drevets kör. Många har redan skällt, många har känt besvikelse och många har tappat tilltron till politiker, myndighetschefer och forskare.

För all del även media. Jag vill inte bli en del av det hatiska språkbruk, som numera präglar en stor av del av det mellanmänskliga samtalet. Vill inte delta i ordets våldsinriktade eskalering. 

Jag letar efter förklaringar till ohörsamhetens pandemi.

Ebba Busch gick på party med influensern Margaux Dietz. Då hade redan Jimmie Åkesson stått i talarstolen i riksdagen och hostat och snörvlat. Mitt i julhandeln gick Stefan Löfven till köpcentrum i centrala Stockholm. När det avslöjades hade samma Löfven just pekat finger åt minister Morgan Johansson, som också julhandlat i köpcentrum. Finansminister Magdalena Andersson stod i kö till skiduthyrning i Sälen. Och sedan var det Dan Eliasson som julsemestrade på Las Palmas. Han hade f.ö. varit på Kanarieöarna också i augusti. 

Någon trodde kanske att när dessa händelser spelats upp i offentligheten så skulle det stämma till sträng eftertanke och därför inte hända igen. Men det händer igen.  Eller som det heter i utländska tv-serier – to be continued. Det fortsatte med att Folkhälsomyndighetens chef Johan Carlson åkte buss mitt i rusningstid utan munskydd. Till bilden hör att moderate
riksdagsmannen Hans Wallmark avslöjades med att ha gjort en
utlandstripp. När hans M-kollega Cecilie Tenfjord Toftby i en
telefonintervju kritiserade statsministerns julshopping så visade
det sig att hon själv befann sig i Spanien. Hennes partiledare Ulf
Kristersson hade f.ö också varit ute fysiskt i julhandeln istället för
på nätet.

Listan blir allt längre i takt med tiden. Och den stora mängden personer i maktposition som överträder rekommendationerna har betydelse. Det antyder ett samhälleligt systemfel. Däri består det allvarliga. 

Förr så pudlade beslutsfattare som gjort fel. Det fanns ett uns av ödmjukhet, en liten skärv av självkritik. En del kungspudlade, andra lagompudlade och några dvärgpudlade. Men det bads om ursäkt. Så sker ytterst sällan idag. Jag minns faktiskt inte när någon under pandemin reservationslöst bad om ursäkt för att hen struntat i de rekommendationer de själva varit med om att utfärda. Idag domineras självbilden av självförträfflighet, som gör tanken på en ursäkt otänkbar.

Vad sade t.ex Busch när hon blev ertappad? Jo, att hon följt alla restriktioner och hållit socialt avstånd till andra festdeltagare. Sedan kom krambilderna. Den snörvlande Jimmie Åkesson förklarade att han varit feberfri ett par dagar och ansåg att han följt givna rekommendationer. Johan Carlson körde med att han glömt titta på klockan. Stefan Löfven, som varit i köpcentrum flera gånger, blev oväntat kreativ i sin kommentar. Utöver att han inte trängts i den klockbutik han besökt försvarade han sitt agerande med att han hittills aldrig handlat på nätet och därför ansåg sig nödsakad att besöka fysisk butik. För att vara extra vanlig sade Löfven också att han är noga med att göra sina vardagsbestyr själv – för hur skulle det se ut om en socialdemokratisk statsminister tog hjälp med en del av privatlivets arbetsuppgifter? Förlåt att jag lägger mig i – men för min del så tycker jag det vore bra om landets statsminister tog lite hjälp med en del vardagliga ärenden och använde ännu mer av sin vakna tid till att leda landet. 

Kom inte och säg att det är viktigt att vara ute och köpa julklapp till hustrun för att därmed också få kontakt med verkligheten. Det problemet löser sig inte den vägen. 

Vidare, chefen för MSB sade att han var tvungen att fira jul på Las Palmas där hans dotter jobbar. Dan Eliasson fick sparken, men belönades med ett nytt jobb. To be continued.

Rumpnissarnas fråga infinner sig, alltså de små trolska figurerna i Astrid Lindgrens ”Ronja Rövardotter” : varför gör de på detta viset? 

Kan det vara så enkelt att egenintresset står höjt över allmänintresset? 

Jag partiledaren eller myndighetschefen vill verkligen gå på den där födelsedagsfesten. Jag behöver julshoppa. Eller jag måste semesterresa för min familjs skull. Jag kan faktiskt göra det, och har väl i min position närmast rätt att göra det. 

I elfenbenstornet är det svårt att sätta sig in i hur andra har det. Jag tror därför på riktigt att jag sliter hårdare än alla andra. Däruppe tror jaget dessutom att jag kan göra saker som inte syns. Den moderna palatseffekten som i vardagslivet handlar om att ingen ser mig. Jag klarar mig. Jag kommer undan. Det är inte så farligt. Jag kör på och bestämmer själv.

Allt detta ligger nära till hands och återspeglas t.ex av FHM-chefen Johan Carlson när han svarar på frågan om hans bussresande i rusningstid utan munskydd påverkar förtroendet för honom. Han säger att han inte tror det och lägger till att han är övertygad om att folk förstår. 

Palatset har höga murar. Därinne lyser egot starkt med hjälp av okritisk självinsikt. Jaget står höjd över alla andra i kraft av sina ansvarsfulla arbetsuppgifter och intensiva arbete. Det blir lite tid över till fritid.  Därför äger alla dessa förträffliga makthavare rätten till förbjudna genvägar till vardagssysslor som handla, resa och festa. 

Konsekvensen uteblir inte, trots att också förnekelsens kraft är stor. Som styrelseordförande i Novus följer jag förtroende-mätningar noga. I december förra året litade 61% av de tillfrågade på FHM. I januari hade siffran sjunkit 50%. För MSB dök förtroende från 50% till 28%. Regeringen tappade. Medierna tappade. Endast sjukvården fick ökat förtroende hos allmänheten. I folkhumorn kallas nu MSB för Myndigheten för Sol och Bad. Om FHM:s epidemiolog Tegnell och chefen Carlson sägs att de ständigt VAB:ar, alltså Vet Allt Bäst och aldrig tillstår några felbeslut. Misstron växer. 

Ohörsamhetens pandemi muterar och rör sig ner till mänsklighetens verkstadsgolv. Varför ska vi härnere bry oss när de däruppe inte gör det. En del av dem som har möjlighet smiter före i vaccineringskön. Olika yrkesgrupper vill bli prioriterade före andra. Alla med starka argument. Lärare vill få spruta först. Då svarar fackförbundet Kommunal och pekar på bussförare. Under tiden springer några kommunchefer före i kön. 

Trappor ska som bekant städas uppifrån. När det inte sker blir det en slags tilt i samhällsmaskineriet. När ledarskapet föregår med dåligt exempel växer misstro och förakt. 

Jag återkommer till mängden felsteg. Den höga frekvensen driver mot systemfel. Det är det riktigt allvarliga. Det blir mer än en sten i skon, det blir svårartat grus i hela maskineriet.

För snart ett år sedan bröt corona-pandemin ut. 

Jag skrev här i News 55 om hur Sverige i decennier nedmonterat begreppet solidaritet till förmån för en ohämmad satsa på dig själv-kultur. Den slog till mot den gemensamma sektorn med skolor, vård och omsorg. Den offentliga sektorn började effektiviseras. Äldrevården, sjukhusen och skolorna började drivas som vore de börsnoterade bolag.  Corona-pandemin blottlade med brutal kraft sprickorna i vår bantade välfärd. Ihåligheten i pr-begreppet den svenska modellen uppenbarades. Nu har pandemin dessutom blottlagt hur förtroendevalda och andra beslutsfattare själva excellerar i egoism. 

När jag för tre år sedan för SVT:s räkning skildrade läget för demokratin i dokumentärerna ”Länge Leve Demokratin” framgick det att klyftan mellan väljare och valda växer. Mer än hälften av de tillfrågade kände sig inte delaktiga i hur samhället utvecklades. Ännu fler tyckte att demokratins försvagats. I riksdagen svarade nästan hälften av alla politikerna att de hade för lite tid att träffa väljare. De klagade på för lite stöd från sina partier och fastnade i adminstration. 40% av riksdagens ledamöter ansåg redan då att demokratin är hotad. Allt tyder på att de här siffrorna inte blivit bättre. 

Ohörsamhetens pandemi har gjort ett redan ansträngt läge för demokratin ännu mer pressat.